När jag ”släppte” ”90-orna” blev jag mentor på riktigt för 91-orna. Totalt har jag varit mentor för 7 klasser på högstadiet (90-orna inräknade).
En kul grej var att jag blev mentor till en kille vars storasyster jag hade bland 88:orna på mellanstadiet.

När jag tittar på klassfotot från åk 7 blir jag glad, får många positiva minnen, men mitt i allt dyker också ett annat minne upp… Tsunamin julen 2004 i Thailand.
När jag fick nyheten om tsunamin blev jag också påmind om att jag hade tre elever i tre olika familjer som råkade befinna sig i området.
Det blev några nervösa timmar/dagar innan jag fick reda på ett en av familjerna redan var på hemväg, och att en av dem befann sig i Vietnam. Den tredje familjen klarade sig också, men det var nära ögat. Tror aldrig jag har varit så glad att se några elever som när den vårterminen började.
Det visade sig också att ytterligare en familj från skolan varit i Thailand under tsunamin. Alla klarade sig dock helskinnade.

De årskullar jag inte var mentor för har jag naturligtvis också många minnen av. Som pojken bland eleverna födda 92, som gick på dagis med min egen yngste son.
När han började sjuan var han rätt stökig, ville synas. Efter några lektioner med honom, tog jag honom avsides och sa att jag mindes honom från dagis som en fantastisk liten kille och att det var så jag ville minnas honom.
Efter det samtalet vände han. En underbar kille.

93:orna var jag inte mentor för. Där fanns klass ”Jonathan”. Fyra killar i klassen hette så. Ibland undrar man hur klassammansättningen går till.
Här fanns också tre flickor från Hagalund, som jag ofta pratade med. De två berättade, vid ett tillfälle när vi satt i matasalen alla fyra, att den tredje var ett ”hår av hin” på mellanstadiet, och att lärarna tyckte hon var jättejobbig.
Jag har fortfarande svårt att tro det. Tror inte att hon och jag hade en enda konflikt under tre år, tvärtom. Pigg och glad.

Så var det med den klassen. När jag tittar på klassfotot ler jag. Har många positiva minnen från dem också, i många sammanhang.

Efter 8 klasser på mellanstadiet ändrade jag inriktning…

Vid den tidpunkten hade skolan egen datorserver, och de två lärarna som skötte den slutade, och vid juletid fick jag ta hand om den.
Det innebar att jag inte kunde ha klass längre.  Ronny, vår rektor gav mig en tjänst med 40 % dator, resten vikariat där det behövdes. Det blev främst högstadiet. De få gånger jag var på mellanstadiet fungerade sämre.

Däremot kom jag att ha hand om ”Elevens Val – Skoltidning” på mellanstadiet i några år. Några av flickorna skrev texter, bra texter, som om det sprutade ur öronen på dem. Ett nummer av skoltidningen bestod vid ett tillfälle av 72 sidor. De två skrev 60 av de sidorna. De övriga 12 skrev resten.
En av de flickorna fortsatte att skriva, vann en uppsatstävling, började skriva för SVT, och gick sedan över till att filma. Hon är numera, tillsammans med en kollega inom filmvärlden, belönad på Tribeca-festivalen. Hennes föräldrar är förresten goda vänner, med vilka jag ofta delar en liten whisky.

Så behövde jag vikariera som mentor ett år… En slöjdlärare skulle vara pappaledig. Jag skulle ha SO i klassen. Eleverna, födda 1990, var jättetrevliga. Tyvärr fick jag inte ha kvar dem i åk 8, men av olika anledningar fick jag tillbaka dem i åk 9, något jag både blev glad och även tacksam för.
Samtidigt skötte jag servern, tills kommunen centraliserade allt, och jag främst fick hålla koll på elevernas ”en till en-datorer”.

Här fanns det många fantastiska elever. Några med olika handikapp, men de klagade aldrig, och de försökte aldrig slippa idrotten.
Kunskapsmässigt minns jag främst en tjej, som var den ”värsta” dyslektikern jag varit med om. Vid tester i åk 7 låg hon långt efter alla andra. Men med oerhörd vilja kämpade hon på, och gick ut med två VG och två MVG i SO. Hon läste vidare på ”Barn och Fritid” och kom tillbaka för att göra en undersökning bland 9:orna. Hon inledde med orden: Hej! Jag har dyslexi, så jag har svårt att stava…”
Senare har hon också läst på högskolan.
Man kan allt om man vill!

När klassen slutade 9:an, på eftermiddagen på skolavslutningsdagen, råkade jag träffa det gänget på badet. Sju flickor och två killar. Vi satt och pratade i två timmar.

Att vara mentor på högstadiet är på många sätt annorlunda än att vara klassföreståndare på mellanstadiet, speciellt förr när man på mellanstadiet hade nästan all undervisning i klassen själv.
Man kan klassen mer eller mindre.  Varenda liten sak (nästan) får man reda på.
Som mentor på högstadiet har man dem bara i sina egna ämnen plus klassråd och mentorstid. Man ser eller hör inte allt, men man är ändå den som ”skäller” mest på dem.
För när något går fel på en lektion, så skäller den läraren på dem. Som mentor skäller jag en andra gång…, och som man säger ”små barn, små bekymmer. Stora barn …”
Allt är naturligtvis inte bekymmer. Problemen och glädjeämnen är dock andra.

Att man bara träffar dem vid några tillfällen under veckan gör det också svårare att skriva om klasserna. Dessutom har jag ju haft andra klasser också. Oftast 4 klasser per läsår i SO. Dessutom grupper i Förstärkt Svenska/Engelska och eller ”Elevens Val”, så länge det fanns.

85:orna var en mycket speciell klass. Speciellt på grund av att min egen son gick i parallellklassen vägg i vägg. Man hade slagit ihop tre klasser till två, och därför kom många av hans kompisar att gå i min klass.

Under ett av läsåren renoverades Nyvångskolan, och vi utlokaliserades till Mellersta skolan, nuvarande Allaktivitetshuset.
Min tanke har under alla år varit, att om jag kan få eleverna att komma till skolan med glädje, då lär de sig också något.

En morgon under utlokaliseringen ringer en mamma, och följande samtal utspinner sig:

• Hej, min dotter kommer inte till skolan idag. Hon har sovit dåligt efter ett astma anfall.
• Jo, det gör hon svarar jag.
• Men hör du inte vad jag säger, säger mamman irriterat.
• Jo, men hon står här nere på skolgården

Skolgård och skolgård. Dalbyborna vet att det är sten och grus, och lite gräs i en hörna. Ändå, när vi kom tillbaka till Nyvång, längtade de tillbaka till den skolgården.

Vi var 4 klasser som utlokaliserats dit. Det fanns tre salar. En stor och två små. Jans klass fick hålla till i lärarbostaden på ovanvåningen, där han själv bott tidigare.
Det jag minns är den matteundervisningen vi hade. Då samlades min och Jan klass i mitt klassrum, nästan 60 elever. Vi turades om med genomgångarna. När jag slutade prata, så fortsatte Jan, eller tvärtom.

88:orna blev min sista klass på mellanstadiet, fast det visste jag inte när jag fick dem. Bland annat fanns det fem flickor som alltid lekte tillsammans eller i par. Det var alltid någon som inte kunde leka och då fungerade de andra väl ihop. Så flyttade två, och de tre kvarvarande fungerade inte längre ihop, Någon kände sig alltid utanför.

Under årskurs 5 var vi utlokaliserade under hela höstterminen och någon vecka på vårterminen pga av installation av ventilation på skolan. Eftersom jag satt i styrelsen i scoutkåren, fick jag vara i Scoutstugan. Lilla salen hade vi som klassrum, och där fanns bänkarna. Under dagen fick vi röra oss fritt i alla de tre stora salarna. Under denna tid var det inte ett enda bråk med klassen inblandad, inte emellan eleverna i klassen heller. När vi kom tillbaka till Nyvång, hamnade en av killarna i bråk med några sexor redan första dagen…

Klassen var nog den lugnaste och mest ”lätthanterliga” klassen jag dittills haft.
Vid påsklovet i åk 5 hade jag 19 elever, efter novemberlovet i åk 6 hade jag 27…
8 elever fler och det märktes ingen skillnad. Så fantastisk var den klassen.
Som en kollega sa: ”De äter ur din hand”.
Ibland fick jag gå ut ur klassrummet för att inte störa dem när de jobbade J.

76:orna stötte jag först på när de gick i ettan. Min 4:a skulle ut och vandra, och av någon anledning kunde inte jag det, kanske var det ryggen som krånglade. Deras lågstadiefröken gick med dem istället, och jag tog hennes klass.
En halvtimma innan lunch den dagen bad två små, bedårande flickor om att få gå på toaletten, vilket naturligtvis fick. Det tog emellertid ganska lång tid innan de kom tillbaka, men de var ju små tänkte jag. Inte så lätt, kanske.
När lunchen väl kom, så sa jag att det var rast och släppte ut dem…
Flickorna hade gömt varenda sko som klasskamraterna hade…

Kanske den klassen var den som hade flest personligheter. En av flickorna dansade alltid till en Michel Jackson-låt på klassfesterna, En annan flicka bytte till min klass eftersom hon hela tiden fick försvara sina klasskamrater mot en av killarna i den gamla klassen. Ja, de var många …
Här fanns föresten en flicka som gifte sig med en pojke bland 73:orna.
Vi åkte på en mycket trevlig lägerskola på Hällevikslägret, som en förälder i klassen förestod.

79:orna var en fantastisk klass. Här fanns två tjejer som inte hade några gemensamma fritidsintressen, men var bästa vänner. Den ena av dem kom en dag med ett koppel. I kopplet hade hon en osynlig hund… De två, och två killar, hängde i princip alltid ihop.

Här fanns också tjejen som flyttade från sin mamma i Venezuela till sin pappa i Sverige. Anledningen var att en eller flera flickor försvunnit i byn där hon bodde i Venezuela. Eftersom pappan bott i Sverige i flera år och var gift med en svensk kvinna, så fick hon lära sig svenska fort och bra. Jag kommer inte ihåg när hon flyttade in, men redan i slutet av åk 6 var hon bäst i klassen på svenska.

Det fanns också ett antal kemiintresserade pojkar. När de gick på högstadiet (så jag tar inte ansvar för vad de gjorde…) sprängde de en ”toalett” i bitar på skolan. Inte av illvilja, utan bara av nyfikenhet. De hade blandat något flytande… Polisen fick åka hem till den ena pojken och hämta resten av ”vätskan”.

En annan av tjejerna skojade jag med under hela höstterminen… Jag sa: ”Så kan du pussa mig där”, och pekade på kinden. Döm om min förvåning, när hon till jullovet plötsligt sa. ”Nu ska jag”, och så pussade hon mig på kinden.

Tror egentligen att jag skulle kunna skriva betydligt mer om den klassen, åtminstone nu efter att ha tittat i skolfotokatalogen. För varje titt på ett foto gör att minnena strömmar till,

82:orna hade jag inte i fyran, eftersom jag då var pappaledig. Det var en klass med en hel del bråk mellan speciellt två killar under åk 5 och delar av åk 6, som jag mådde fruktansvärt dåligt av. Jag var aldrig säker på hur det skulle sluta, eller om det skulle gå över styr.
Tyvärr är det just det jag minns mest av klassen, som klass betraktad, och tyvärr gick det nog ut över dem. Klassen bestod av många fantastiska killar och tjejer. Jag tror aldrig de fattade hur dåligt jag mådde. Tack och lov hade jag ett stort stöd av dels min rektor, Ronny, och min mångåriga kollega, Jan.
Konstigt nog, är det från denna klass jag har flest vänner på Facebook, så något rätt gjorde jag kanske.

Och just idag, träffade jag bland personalen en tjej från Genarp som gick på högstadiet tillsammans med några av mina elever från den klassen. Ibland är världen liten.

70:orna var min första åk 4. Det var också den klassen som jag följde upp på högstadiet. Det säger väl en del. På ett sätt var det min första klass.
Jag hade en ”tendens” att bli riktigt arg om de inte gjorde som jag sa till dem. Vid ett tillfälle när jag skällde på dem, reste en flicka sig, gick fram till tavlan och tog pekpinnen. Sedan gav hon den till mig med orden: ”Du ska ha den här när du är arg”.
Tydligen var det så att när jag brukade skällde hade jag den och slog med den mot min andra hand.
Ilskan rann bort. Det är jättesvårt att spela arg när man håller på att ”skratta på sig”.

En av eleverna var jag irriterad på ofta i början av åk 4. Enligt pappan gick pojken hem och grät varje dag i tre veckor innan pappan ringde mig.
Dagen efter pratade jag med pojken. Vilken förändring. Den pojken kom flera år senare att ”tomta” för mina pojkar, och vid något tillfälle fick jag låna hans bil eftersom han hade dragkrok, vilket jag inte hade på min.

I den här klassen fick jag också två tvillingpojkar. Som små gjorde de ett eget språk, som man inte bröt igenom förrän flera år senare. De läste 4 respektive 7 ord per minut när de började i åk 4.
Men vilka pojkar. På ett sätt några av de mest fantastiska elever jag haft.  Och, ja. Det gick bra för dem. Även universitetsstudier låg i deras framtid.

Här fanns också flickan, som gifte sig med pojken bland 67:orna. De fick två barn, pojkar. Jag blev mentor för den ena på högstadiet senare… Den andra hade jag ”bara” i SO.

73:orna var en klass med stor övervikt av killar. 18 stycken och bara 8 flickor.  Sex av dem bodde jag mer eller mindre granne med under den sista terminen jag hade dem.
Det var också här jag verkligen började gå i ”arv”. För i arv går man, dvs. man har småsyskon och kusiner.
När jag var på högstadiet med 70:orna, så var Käthe, SO-lärare på högstadiet, nere i klassen. Hon blev så småningom klassföreståndare för dem på högstadiet.

Här körde vi med rättstavning varje vecka, 20 ord. När de skulle förhöras satte jag in orden i meningar. I varje mening sade jag något ”dumt” om en elev i klassen. Alla ville bli utsatta för mina skämt: ”X är absolut inte klok – skriv absolut”.

En av flickorna var alltid flott och modernt klädd… Det visade sig att hon, enligt utsago, vittjade sin mammas garderob.
Här hade jag också sonen till en mångårig kollega, både i skolan och i kören jag sjöng i under 25 år.

En kväll för några år sedan, hörde jag plötsligt en röst utanför staketet när jag satt i trädgården: ”Jaså, det är här du bor”
Det var en av killarna i den klassen.  Men då var han ju en bit över 40 år. Det blev en öl, och lite minnen.

Mellanstadiet …
Tänkte lite på de olika klasser jag haft, och minnen från dem.
Alla minnen är inte positiva, men fördelen är att man förtränger det som inte var bra.

Det man kommer ihåg är enskilda händelser, enskilda elever och enskilda föräldrar.
I skrivande stund kommer man inte heller ihåg allt, och inte heller alltid i vilken klass det hände. Man kan kanske inte heller skriva allt.
När jag skrivit en stund på nedanstående kom jag på att jag nog behövde titta på de gamla fotokatalogerna. Om inte för annat, så för att kolla vilka elever som var klasskamrater med varandra. Nu för tiden är det just det som är svårt, att placera eleverna i rätt klass.

Kort sagt – Alzheimers light …

Jag upptäckte ganska snart att 4:or är jag inte så förtjust i. Så på det viset är jag tacksam för att i de åtta klasserna hade jag bara sex fyror.
Fyror är små, och har ofta sina egna idéer på hur saker och ting ska fungera. Åtminstone för dem själva. Att det finns 25 andra i klassen som har andra idéer och tankar faller dem ofta inte in.

Oavsett vilket så tänkte jag skriva några ord om klasserna, varje klass för sig.
Om några gamla elever känner igen sig, så kan de möjligen ha rätt .., eller inte

Oavsett vilket är det roligt att ”skriva av sig” och kanske kan det roa någon läsare.

67:orna var trevliga, och jag hade tur…
Under höstterminen i åk 4 hade de haft en manlig lärare, som de älskade. Men han ville bli speciallärare, så han hoppade av den tjänsten, och istället kom det en tjej som enligt ungarna hade varit missionär i Afrika och bara pratade religion. Henne var det lätt att efterträda.

Där var föräldrarna mer intressanta, inte för att eleverna var ointressanta, tvärtom.
Klasspappa var Dalbys kvarterspolis, en mycket trevlig man. När vi pratade narkotika tog han till ett föräldramöte med en väska med droger han föreläste runt. Hans inledande ord kommer jag aldrig att glömma…
”Vad jag vet är jag den enda här som inte provat narkotika…”
Resten av föräldrarna kippade efter andan, men som han lade till. Jag vet ju inte…

När vi skulle ha sexualkunskap, ville föräldrarna ha inblick, för vad kunde en 22 – 23-åring ha för lössläppta idéer. Det blev några träffar, och sedan kom de fram till vad de ville.
Det var inte annorlunda än jag tänkt.

Så sökte man jobb. Blev erbjuden ett i Skurup. Någon form av speciallärare. När de lagt på ringde de från Lunds kommun. Det fanns ett jobb som mellanstadielärare på Nyvångskolan i Dalby…
På den vägen blev det…
Jag fick Bertil som rektor, en fantastiskt empatisk och trevlig person. På många sätt den bästa rektor jag haft.  Jag fick också en kollega i parallellklassen, Jan, som jag fortfarande tar en whisky ihop med.

Fick en åk 5… Hade ju gått på lärarhögskolan, så jag visste att jag kunde allt…
Herre, min Je. Inte ens nu kan jag allt. Möjligtvis kan jag mer än jag visste/kunde då… Men jag är inte säker.

Den första klassen är ju också speciell. Inte minst av det faktum att det var första gången, under en idrottslektion, jag blev kallad ”gubbjävel”… 22-23 år gammal.

Efter några år, och de vanliga skolproblemen (haha), började jag fundera… Ska jag verkligen hålla på med det här 40 år till… Uppenbarligen J.

Jag läste 40 poäng Historia på Universitetet och ”följde” min andra klass upp på högstadiet under tre år.
Hade dem några lektioner i veckan, medan den nya, tredje, klassen på mellanstadiet tog upp resten av tiden. Trevligt, men svårt. Jobbigt för dem att ha sin mellanstadielärare med upp…

Under åren som följde träffade jag Ann, flyttade till Dalby och två underverk föddes. Ja den första föddes i och för sig när vi bodde i Höllviken. Eftersom hon var ganska mycket sjukskriven var jag hemma en hel del hösten 1985.
När nästa underverk föddes 1992, och hon studerade till sjukgymnast, så blev det så att jag var pappaledig i elva månader. Det var ett underbart år, och definitivt något av det bästa jag gjort.

Jag kom in på lärarhögskolan i Växjö, som reserv. Plats 228, om jag inte minns fel.
De ringde från skolan den 1 september. Två dagar senare tog jag tåget till Växjö. Jag blev mött av Inge, min mors kusins man, och vi åkte direkt till en annan av min mors kusiner, Anne, som fyllde 20 år och hade kalas. Anne var (är) två år äldre än mig.

Sen började resan…
Tre år, boende hos underbara släktingar i Sandsbro, med fantastiska kompisar på Lärarhögskolan. På många sätt de roligaste åren i mitt liv.
Mycket pluggande, en del var svårt, en del lätt. Värst var biologin. 200 fåglar (?) skulle man känna igen. Det lärde jag mig inte. Men jag kan i alla fall se skillnaden mellan en sädesärla och en fiskmås.
Guskelov slapp vi att lära oss fågelläten, som vissa lärarhögskolor enligt ryktet hade som krav.

Under ett av åren var jag ansvarig för skolans tidning, The Blackboard. Ett annat satt jag i elevrådet. Kort sagt, jag var med där det hände saker.
De tre åren var långa på det sättet att det hände saker hela tiden, men sen tog de plötsligt slut…

Lumpen kom emellan, 10 månader i Hässleholm. Inte mitt favoritår, om man säger. Hade inte de kommit, hade jag nog stannat i Växjötrakten.

Nåväl…

Å det var en dag i juni, då som sommaren är bäst…. (skrev Lasse Berghagen)

45 år…
Det var det året, 1977, då jag tog examen från lärarhögskolan.
Herre, min Je, vad tiden har gått!

Att jag ens hamnade där berodde nog på min klasskamrat i åk 6, Carsten.
Han gillade inte skolan, men det gjorde jag.
1968 flyttade vi till Ystad, 1969 flyttade vi tillbaka till Malmö. Men det året gick jag med Carsten. Min fröken, Ulla, sa att Carsten började gilla skolan när jag gick där. Jag vet inte. Jag vet inte var det blev av honom. Jag flyttade till Malmö, och han lär också ha flyttat.

Men han gav mig tanken, att om jag kunde få honom att gilla skolan, så kunde jag kanske bli lärare och få andra att gilla skolan.

Högstadiet gick jag sedan i Malmö, och när det var dags att välja till gymnasiet, så valde jag att gå den 2-åriga Fackskolan, Social linje. Jag visste att jag ville bli lärare, och varför gå tre år på gymnasiet, när man kunde gå två.