Efter 8 klasser på mellanstadiet ändrade jag inriktning…

Vid den tidpunkten hade skolan egen datorserver, och de två lärarna som skötte den slutade, och vid juletid fick jag ta hand om den.
Det innebar att jag inte kunde ha klass längre.  Ronny, vår rektor gav mig en tjänst med 40 % dator, resten vikariat där det behövdes. Det blev främst högstadiet. De få gånger jag var på mellanstadiet fungerade sämre.

Däremot kom jag att ha hand om ”Elevens Val – Skoltidning” på mellanstadiet i några år. Några av flickorna skrev texter, bra texter, som om det sprutade ur öronen på dem. Ett nummer av skoltidningen bestod vid ett tillfälle av 72 sidor. De två skrev 60 av de sidorna. De övriga 12 skrev resten.
En av de flickorna fortsatte att skriva, vann en uppsatstävling, började skriva för SVT, och gick sedan över till att filma. Hon är numera, tillsammans med en kollega inom filmvärlden, belönad på Tribeca-festivalen. Hennes föräldrar är förresten goda vänner, med vilka jag ofta delar en liten whisky.

Så behövde jag vikariera som mentor ett år… En slöjdlärare skulle vara pappaledig. Jag skulle ha SO i klassen. Eleverna, födda 1990, var jättetrevliga. Tyvärr fick jag inte ha kvar dem i åk 8, men av olika anledningar fick jag tillbaka dem i åk 9, något jag både blev glad och även tacksam för.
Samtidigt skötte jag servern, tills kommunen centraliserade allt, och jag främst fick hålla koll på elevernas ”en till en-datorer”.

Här fanns det många fantastiska elever. Några med olika handikapp, men de klagade aldrig, och de försökte aldrig slippa idrotten.
Kunskapsmässigt minns jag främst en tjej, som var den ”värsta” dyslektikern jag varit med om. Vid tester i åk 7 låg hon långt efter alla andra. Men med oerhörd vilja kämpade hon på, och gick ut med två VG och två MVG i SO. Hon läste vidare på ”Barn och Fritid” och kom tillbaka för att göra en undersökning bland 9:orna. Hon inledde med orden: Hej! Jag har dyslexi, så jag har svårt att stava…”
Senare har hon också läst på högskolan.
Man kan allt om man vill!

När klassen slutade 9:an, på eftermiddagen på skolavslutningsdagen, råkade jag träffa det gänget på badet. Sju flickor och två killar. Vi satt och pratade i två timmar.

Att vara mentor på högstadiet är på många sätt annorlunda än att vara klassföreståndare på mellanstadiet, speciellt förr när man på mellanstadiet hade nästan all undervisning i klassen själv.
Man kan klassen mer eller mindre.  Varenda liten sak (nästan) får man reda på.
Som mentor på högstadiet har man dem bara i sina egna ämnen plus klassråd och mentorstid. Man ser eller hör inte allt, men man är ändå den som ”skäller” mest på dem.
För när något går fel på en lektion, så skäller den läraren på dem. Som mentor skäller jag en andra gång…, och som man säger ”små barn, små bekymmer. Stora barn …”
Allt är naturligtvis inte bekymmer. Problemen och glädjeämnen är dock andra.

Att man bara träffar dem vid några tillfällen under veckan gör det också svårare att skriva om klasserna. Dessutom har jag ju haft andra klasser också. Oftast 4 klasser per läsår i SO. Dessutom grupper i Förstärkt Svenska/Engelska och eller ”Elevens Val”, så länge det fanns.