Mellanstadiet …
Tänkte lite på de olika klasser jag haft, och minnen från dem.
Alla minnen är inte positiva, men fördelen är att man förtränger det som inte var bra.

Det man kommer ihåg är enskilda händelser, enskilda elever och enskilda föräldrar.
I skrivande stund kommer man inte heller ihåg allt, och inte heller alltid i vilken klass det hände. Man kan kanske inte heller skriva allt.
När jag skrivit en stund på nedanstående kom jag på att jag nog behövde titta på de gamla fotokatalogerna. Om inte för annat, så för att kolla vilka elever som var klasskamrater med varandra. Nu för tiden är det just det som är svårt, att placera eleverna i rätt klass.

Kort sagt – Alzheimers light …

Jag upptäckte ganska snart att 4:or är jag inte så förtjust i. Så på det viset är jag tacksam för att i de åtta klasserna hade jag bara sex fyror.
Fyror är små, och har ofta sina egna idéer på hur saker och ting ska fungera. Åtminstone för dem själva. Att det finns 25 andra i klassen som har andra idéer och tankar faller dem ofta inte in.

Oavsett vilket så tänkte jag skriva några ord om klasserna, varje klass för sig.
Om några gamla elever känner igen sig, så kan de möjligen ha rätt .., eller inte

Oavsett vilket är det roligt att ”skriva av sig” och kanske kan det roa någon läsare.

67:orna var trevliga, och jag hade tur…
Under höstterminen i åk 4 hade de haft en manlig lärare, som de älskade. Men han ville bli speciallärare, så han hoppade av den tjänsten, och istället kom det en tjej som enligt ungarna hade varit missionär i Afrika och bara pratade religion. Henne var det lätt att efterträda.

Där var föräldrarna mer intressanta, inte för att eleverna var ointressanta, tvärtom.
Klasspappa var Dalbys kvarterspolis, en mycket trevlig man. När vi pratade narkotika tog han till ett föräldramöte med en väska med droger han föreläste runt. Hans inledande ord kommer jag aldrig att glömma…
”Vad jag vet är jag den enda här som inte provat narkotika…”
Resten av föräldrarna kippade efter andan, men som han lade till. Jag vet ju inte…

När vi skulle ha sexualkunskap, ville föräldrarna ha inblick, för vad kunde en 22 – 23-åring ha för lössläppta idéer. Det blev några träffar, och sedan kom de fram till vad de ville.
Det var inte annorlunda än jag tänkt.