76:orna stötte jag först på när de gick i ettan. Min 4:a skulle ut och vandra, och av någon anledning kunde inte jag det, kanske var det ryggen som krånglade. Deras lågstadiefröken gick med dem istället, och jag tog hennes klass.
En halvtimma innan lunch den dagen bad två små, bedårande flickor om att få gå på toaletten, vilket naturligtvis fick. Det tog emellertid ganska lång tid innan de kom tillbaka, men de var ju små tänkte jag. Inte så lätt, kanske.
När lunchen väl kom, så sa jag att det var rast och släppte ut dem…
Flickorna hade gömt varenda sko som klasskamraterna hade…

Kanske den klassen var den som hade flest personligheter. En av flickorna dansade alltid till en Michel Jackson-låt på klassfesterna, En annan flicka bytte till min klass eftersom hon hela tiden fick försvara sina klasskamrater mot en av killarna i den gamla klassen. Ja, de var många …
Här fanns föresten en flicka som gifte sig med en pojke bland 73:orna.
Vi åkte på en mycket trevlig lägerskola på Hällevikslägret, som en förälder i klassen förestod.

79:orna var en fantastisk klass. Här fanns två tjejer som inte hade några gemensamma fritidsintressen, men var bästa vänner. Den ena av dem kom en dag med ett koppel. I kopplet hade hon en osynlig hund… De två, och två killar, hängde i princip alltid ihop.

Här fanns också tjejen som flyttade från sin mamma i Venezuela till sin pappa i Sverige. Anledningen var att en eller flera flickor försvunnit i byn där hon bodde i Venezuela. Eftersom pappan bott i Sverige i flera år och var gift med en svensk kvinna, så fick hon lära sig svenska fort och bra. Jag kommer inte ihåg när hon flyttade in, men redan i slutet av åk 6 var hon bäst i klassen på svenska.

Det fanns också ett antal kemiintresserade pojkar. När de gick på högstadiet (så jag tar inte ansvar för vad de gjorde…) sprängde de en ”toalett” i bitar på skolan. Inte av illvilja, utan bara av nyfikenhet. De hade blandat något flytande… Polisen fick åka hem till den ena pojken och hämta resten av ”vätskan”.

En annan av tjejerna skojade jag med under hela höstterminen… Jag sa: ”Så kan du pussa mig där”, och pekade på kinden. Döm om min förvåning, när hon till jullovet plötsligt sa. ”Nu ska jag”, och så pussade hon mig på kinden.

Tror egentligen att jag skulle kunna skriva betydligt mer om den klassen, åtminstone nu efter att ha tittat i skolfotokatalogen. För varje titt på ett foto gör att minnena strömmar till,

82:orna hade jag inte i fyran, eftersom jag då var pappaledig. Det var en klass med en hel del bråk mellan speciellt två killar under åk 5 och delar av åk 6, som jag mådde fruktansvärt dåligt av. Jag var aldrig säker på hur det skulle sluta, eller om det skulle gå över styr.
Tyvärr är det just det jag minns mest av klassen, som klass betraktad, och tyvärr gick det nog ut över dem. Klassen bestod av många fantastiska killar och tjejer. Jag tror aldrig de fattade hur dåligt jag mådde. Tack och lov hade jag ett stort stöd av dels min rektor, Ronny, och min mångåriga kollega, Jan.
Konstigt nog, är det från denna klass jag har flest vänner på Facebook, så något rätt gjorde jag kanske.

Och just idag, träffade jag bland personalen en tjej från Genarp som gick på högstadiet tillsammans med några av mina elever från den klassen. Ibland är världen liten.