70:orna var min första åk 4. Det var också den klassen som jag följde upp på högstadiet. Det säger väl en del. På ett sätt var det min första klass.
Jag hade en ”tendens” att bli riktigt arg om de inte gjorde som jag sa till dem. Vid ett tillfälle när jag skällde på dem, reste en flicka sig, gick fram till tavlan och tog pekpinnen. Sedan gav hon den till mig med orden: ”Du ska ha den här när du är arg”.
Tydligen var det så att när jag brukade skällde hade jag den och slog med den mot min andra hand.
Ilskan rann bort. Det är jättesvårt att spela arg när man håller på att ”skratta på sig”.

En av eleverna var jag irriterad på ofta i början av åk 4. Enligt pappan gick pojken hem och grät varje dag i tre veckor innan pappan ringde mig.
Dagen efter pratade jag med pojken. Vilken förändring. Den pojken kom flera år senare att ”tomta” för mina pojkar, och vid något tillfälle fick jag låna hans bil eftersom han hade dragkrok, vilket jag inte hade på min.

I den här klassen fick jag också två tvillingpojkar. Som små gjorde de ett eget språk, som man inte bröt igenom förrän flera år senare. De läste 4 respektive 7 ord per minut när de började i åk 4.
Men vilka pojkar. På ett sätt några av de mest fantastiska elever jag haft.  Och, ja. Det gick bra för dem. Även universitetsstudier låg i deras framtid.

Här fanns också flickan, som gifte sig med pojken bland 67:orna. De fick två barn, pojkar. Jag blev mentor för den ena på högstadiet senare… Den andra hade jag ”bara” i SO.

73:orna var en klass med stor övervikt av killar. 18 stycken och bara 8 flickor.  Sex av dem bodde jag mer eller mindre granne med under den sista terminen jag hade dem.
Det var också här jag verkligen började gå i ”arv”. För i arv går man, dvs. man har småsyskon och kusiner.
När jag var på högstadiet med 70:orna, så var Käthe, SO-lärare på högstadiet, nere i klassen. Hon blev så småningom klassföreståndare för dem på högstadiet.

Här körde vi med rättstavning varje vecka, 20 ord. När de skulle förhöras satte jag in orden i meningar. I varje mening sade jag något ”dumt” om en elev i klassen. Alla ville bli utsatta för mina skämt: ”X är absolut inte klok – skriv absolut”.

En av flickorna var alltid flott och modernt klädd… Det visade sig att hon, enligt utsago, vittjade sin mammas garderob.
Här hade jag också sonen till en mångårig kollega, både i skolan och i kören jag sjöng i under 25 år.

En kväll för några år sedan, hörde jag plötsligt en röst utanför staketet när jag satt i trädgården: ”Jaså, det är här du bor”
Det var en av killarna i den klassen.  Men då var han ju en bit över 40 år. Det blev en öl, och lite minnen.