Rädsla

Jag måste tillstå att jag är rädd…

Under mina år som lärare har jag träffat på invandrarfamiljer från alla jordens hörn, många av dem fantastiska människor. Många har det gemensamt att de har flytt från krig, förföljelse och naturkatastrofer. Andra har kommit hit för att få ett jobb.
De är från bland annat Serbien, Bosnien, Chile, Irak, Egypten, Thailand, Kongo och Kuwait… En och annan har till och med varit från Danmark eller Tyskland.

De har det gemensamt att Sverigedemokraterna tycker de är mindre värda.
Jag förstår inte det.

Alla människor är lika mycket värda.
Det betyder inte att jag tycker om alla andra människor. För mig är de människor som behandlar andra människor som mindre värda, inte värda att bry sig om.

Jag är, i princip, fullblodssvensk. I min släkthistoria kan jag inte hitta många invandrare. De flesta är skåningar eller smålänningar. Det lär finnas en kille från Masurien som kom hit i mitten av 1600-talet.
Jag borde vara drömväljaren för SD, men jag tycker inte som de!

När jag läser om nazisternas attack mot vallokaler blir jag rädd. Jag ser 30-talets nazister framför mig. Hur ett fåtal, med hjälp av mindre vetande och lurade människor, får stöd av människor som borde förstå bättre. Ungefär som nu, när Svenskarnas parti har stöd från Sverigedemokraterna. För inbilla er ingenting annat. Sverigedemokraterna har tillräckligt många sympatisörer som ställer upp på Svenskarnas partis åsikter.