Sorg

Jag anlände till Växjö den 3 september 1974, för att, intagen som reserv, börja på
Lärarhögskolan. Det var tre fantastiska år. Varken förr eller senare har jag nog haft så roligt, som jag hade då.

Vi var 45 som tog examen tillsammans. Jag var yngst, bara 18 år när jag började. De flesta var i min ålder, upp till åtta år äldre. Undantaget var Sonja, som började samma år som hon fyllde 38.

Det var naturligtvis studier och praktikperioder. Det var också skoldanser (Bultadans) på Barbarella var tredje torsdag inklusive förfester. Det var dans på Mjödner, Studentpuben 2-3 gånger i veckan. Det var utflykter till Kronobergs slottruin och fika på våfflor där. Askelyckan och Hennings konditori besöktes många gånger. Det var engagemang i VUGI och studentkåren. Det var inspark och utspark, som jag var med och anordnade. Själv blev jag aldrig insparkad, bara utsparkad…

Men det var också vanliga fikor hemma hos någon. Särskilt minns jag en kvällsfika hemma hos Jörgen, när vår svensklärare, Fridolf, dök upp med material till en lektion om Haikus.

Efter examen skiljdes vi åt. Första året hade vi återträff två gånger, sedan dröjde det till 1997, och därefter 40-års jubileet 2017.

Det finns så många glada minnen. Många gånger under åren som gått, gick tankarna till mina vänner från lärarhögskolan, och var de fanns nu… Jörgen, Lasse, Göran, Gunilla, Agneta, J-O, Maud och många fler…

Vid jubileet 2017 träffades vi i Växjö. Vi åt middag på en restaurang vid Växjösjön, och när den stängde gick vi till hotellet där en del av oss bodde, och satte oss där och fortsatte prata. Det var som det var på den gamla goda tiden. På jubileet var det ca 30 av 45 som närvarade, och alla de andra hade skickat en hälsning.

Vi startade t o m en facebook-grupp, för att fortsätta att hålla kontakten.

Men mest av allt tänkte jag nog ändå på Håkan…, och genom facebook fick jag häromveckan beskedet att han fallit ifrån, som den förste av oss.
Idag begravdes han i Huddinge kyrka, och jag hade så gärna varit där för att hedra hans minne, tillsammans med de kamrater som jag vet var där. Men avstånd, jobb och tid satte hinder i vägen. Så var du än är nu, Håkan. Jag tänker på dig och tänder ett ljus…, och minns dig med glädje!