Vänder ett kapitel…

I natt har jag för första gången sedan 1984 bott själv. Båda sönerna har flyttat hemifrån!
Det känns väldigt märkligt, att bo själv.

Visst har de inte alltid bott hos mig, men någon av dem har varit skriven hos mig ända sedan skiljsmässan 1998. Ända fram till den 1 september i år har det varit enstaka nätter jag varit själv i huset.

Att den äldste fick återvända hem, var av olyckliga omständigheter, en missad uppdatering i bostadskön under studietiden. Men jag skulle inte vilja vara utan de 2,5 åren han tvingades flytta hem igen.
Nu har han köpt en lägenhet, och har ett bra jobb.

Den yngste bor i studentlägenhet och går på lärarhögskolan. Han lär inte behöva bli utan jobb när han är färdig om 3,5 år.

Jag är oerhört stolt över dem!! Jag skulle inte kunna önska mig bättre barn.

 

Så ett kapitel är slut. Vad händer nu?
Det finns ingen ”cliffhanger”, även om jag förmodligen hänger kvar i huset så länge jag jobbar kvar i Dalby.
Varför skulle jag byta bostadsort? Fem minuters promenad till jobb är ju inte fel.
Inte vill jag byta arbetsplats heller. Som någon sa: ”Du är där du ska vara”.

Jobbet är inte alltid lätt, och tiden räcker sällan till. När man är ”ledig” så är ändå ofta tankarna på jobbet. ”Novemberlovet” lär jag väl få ägna åt att rätta saker jag inte hunnit med. Så brukar det vara. Loven används för att hinna ifatt.
Men trots allt som ibland känns jobbigt, så uppvägs det med råge av mina fantastiska elever.

Vad händer i framtiden? Tja… Det får väl framtiden utvisa!