månadsarkiv: april 2018

Kränkningar

Jag blir kränkt av att folk blir kränkta…

I morse läste jag, som vanligt Sydsvenskan. Favoritstunden på dagen. Kaffe, macka och morgontidningen

Jag hade fullständigt glömt vilken dag det var. Ja, jo, jag visste ju att det var påskdagen, men datumet hade jag fullständigt tappat.

Så där satt jag och läste vid frukostbordet, och ögonen föll på en artikel om pågatågen och deras namn och färg…

Det tog en stund innan jag fattade, men jag hann bli kränkt av vad som stod i artikeln. Här fanns alltså en massa människor som inte gillade namnet ”pågatåg”, och att huvuddelen av namnen var män, och… att man skulle måla om dem.

Där kom det… Man skulle måla om en del tåg och döpa om dem till kvinnonamn och binära namn, åtminstone en del. Anledningen var att en del av mansnamnen tillhörde män som troligtvis inte var så vänliga mot kvinnor… Metoo, you know.

Jag blev faktiskt kränkt. Kränkt, för att de skulle ta skattepengar för att måla om tåg bara för att det inte passade en del. Nog finns det väl viktigare saker att lägga skattepengar på: Sjukvården eller på pensionärerna till exempel. Man skulle nog kunna räkna upp många saker…

Sen förstod jag. April, april…
Tusan vad dum jag kände mig..
Ända till ikväll då jag läste att en kvinna reagerat negativt på aprilskämtet, och dessutom blivit intervjuad om det i Aftonbladet.

Hon tyckte inte om skämtet. Man ska inte skämta om så allvarliga saker… Speciellt inte om sexuella övergrepp.

Jo, det ska man! Nä, man ska inte skämta om sexuella övergrepp, men det var väl inte egentligen inte det man skämtade om, eller?
Om man inte får skämta om allvarliga saker på har mänskligheten nått en ny bottenpunkt. Om man tar sig själv på så stort allvar då blir livet inte bra.

Diskussionen om tösatåg, eller liknande, har funnits tidigare. Inget nytt under solen. Därför var också aprilskämtet så verklighetstroget.
Döp gärna nya tåg till Ellen Key, Fredrika Bremer, Gudrun Schyman. Eller varför inte Sara Lund eller Claes Schmidt.
Måla gärna tågen i vilken jäkla färg ni vill. Men gör det med nya tåg, inte gamla som egentligen inte behöver målas om.

Men framför allt fortsätt skämta. Galghumor är fantastiskt, Anna Lundh, och så träffande!