månadsarkiv: juni 2016

Att skiljas är att dö en smula…

Så imorgon ska jag alltså dö, åtminstone lite grand… Igen!

För imorgon går 9C ut. En klass med 26 stycken elever ska lämna grundskolan för att gå vidare i sina liv, precis som många klasser gjort före dem.
26 elever som varit mina (och min kollegas) i tre år. Visst har det funnits moln på himlen, men det har varit tre fantastiska år med mestadels positiva minnen.

Häromdagen mötte jag min nya klass. Den som jag ska ha i tre år framåt. Jag kan bara hoppas att den blir lika bra och trevlig som årets 9C.
Samtidigt har jag under veckan träffat en del av mina gamla elever ur min förra klass, som också den hette 9C. De har tagit studenten, och till några av dem har jag blivit hembjuden på studentfesten. Det är otroligt kul att få träffa dem igen efter tre år och se deras steg in i vuxenvärlden, och höra deras planer för framtiden – jobb, utbildning, resor.

När jag står där och tittar på ”mina” 19-åringar, så stockar det sig lite i halsen, och jag får lite svårt att prata. På något vis vill jag inte släppa dem heller.

Men imorgon ska jag alltså dö lite, igen.

Då ska jag stå framför 9C och försöka säga något vettigt.
Jag vet att rösten kommer att stocka sig, och att jag kommer att ha svårt att säga något överhuvudtaget. Tur att min kollega är där.

Några tjejer som gick i nian ifjol, en klass som jag ”bara” undervisade, var på besök för några veckor sedan. De kommenterade just det, hur svårt jag har att prata ibland.
Ibland är jag väldigt lättrörd.

Men jag vet en sak. Mina elever är väl förberedda för gymnasiet. Jag och mina kollegor har gjort så gott vi har kunnat, och jag tror att de kommer att klara sig bra.

Ikväll tänker vi dock inte på det. Ikväll är det niornas avslutningsfest. Det ska bli kul att se dessa unga, vackra tjejer och unga ståtliga killar något mer uppklädda än vanligt. Se dem dansa och umgås med sina skolkamrater.

Men imorgon ska jag dö en smula…

Åtminstone en stund…