månadsarkiv: juni 2014

Sorg…

Igår var jag på en tillställning jag inte ville gå på, en begravning.

Den avlidne, som dog av en följdsjukdom till gallsten, var en 23-årig före detta elev till mig.
Under mitt mentorskap för honom avled hans mamma under sommaren mellan åk 7 och 8. Familjen var alltså hårt drabbad redan innan.

Pojken var känslig, oerhört snäll och vänlig.  Många var de gånger då han behövde gå ut från lektionerna när gråten, av naturliga skäl, kom över honom.
Hans sätt att uttrycka sig speglade lite hur speciell han var, på många sätt. När vi vid något tillfälle besökte kyrkan ville han visa var hans mamma bodde, det vill säga var hon var begravd.
Vid ett tillfälle efter sin mammas bortgång fick han av en ovetande person frågan ”Vad jobbar din mamma med?”. Hans svar blev ”Hon jobbar som död”.

Nu är han själv borta. Kvar finns hans far och 2 år yngre syster.
När han började i åk 9,började hans syster i åk 7 på skolan. I början tänkte jag inte så mycket på det, men alltefter som tiden gick såg jag att hon verkade mycket starkare än honom.
Hon verkade ha lättare för sociala kontakter och hon tog för sig.

Så försvann han till gymnasiet, hon gick kvar och mitt intryck av henne förstärktes. Hon var den starka.
Efter att han slutade på skolan träffade jag honom bara några gånger, men fick höra att han fått någon form av diagnos, gått om gymnasiet, tagit studenten, och börjat på en eftergymnasial utbildning. Man kan fundera på varför hans problem inte diagnosticerades innan…

Så en dag i början av juni stod dödsannonsen i tidningen. Ingen visste något, ingen förstod något. Så småningom fick vi veta varför han gått bort.
Av en händelse träffade jag systern på en studentskiva, därför beslutade jag mig för att gå på begravningen.

Kyrkan var fullsatt. Släkt, vänner och gamla klasskamrater. Systern hade skrivit om honom, och prästen berättade för församlingen, med hennes ord, om honom. Om hur viktig han varit för henne och sina kamrater, om den värme, vänlighet och vänskap han spred.

Då började jag förstå att jag kanske haft fel om honom. Att han kanske varit starkare än jag trodde. Att systerns styrka kom från honom, att han gjorde henne stark.
Något svar kommer jag aldrig att få, men jag som så många andra kommer att minnas honom länge.

Vila i frid, Johan!