Kategoriarkiv: Allmänt

Min tid efter Nyvång

Nu har jag varit friherre i ett år…

Det har gått ett år sedan min sista dag som lärare på skolan på Nyvångskolan. Ett kortare gästspel gjorde jag som IT-support under två veckor i samband med novemberlovet.
Det var ett jobb jag skötte fram till att Magnus anställdes på heltid (jag hade 10-20%). Nu slutade han, och i stället anställdes en ny kille. Det blev dock ett ”gap” på cirka två veckor, och eleverna behövde kunna hämta och lämna trasiga Chromebooks. Så jag återvände…

Allting var sig likt, men ändå inte. Jag jobbade inte längre som lärare, och när lärarna hade rast, så var jag upptagen med elever. Följden blev att jag pratade mer med vaktmästare, expeditionspersonal och städare. Det hade jag i och för sig alltid gjort, och satt en ära i, men jag satt ännu mer med dem i personalrummet.
På fredagen, min sista dag som IT-support, var det en mycket trevlig personalfest, som blev en perfekt avslutning.

Sedan dess har jag varit uppe på skolan två gånger, lånat ett ljusbord, och lämnat tillbaka, och i samband med det tagit en kopp kaffe i personalrummet.

Vad har jag gjort med all min lediga tid? Inte mycket…
På sommaren var det ju vanligt sommarlov, som ”förlängdes” fram till min tillfälliga återkomst i november.
Strax därefter fick jag olika problem med ryggen, och kunde inte sitta mer än korta stunder i taget. Jag kunde knappt sitta så länge som det tog att äta middag…
Det varade i nästan två månader, så ryggläge och sjukgymnastik underlättade. Riktigt bra började det väl inte förrän i mitten av februari.

Sysselsättning då…
Släktforskningen har jag återupptagit. Lättare när man kan sitta mer koncentrerat och i flera timmar, och en hel del nytt har jag hittat, även på ställen där jag tidigare trott att jag kört fast.
Olika YouTube-kanaler har också intresserat mig. Allt från husbyggen av olika sorter i USA och olika musiksajter, men kanske främst ”Cracking the cryptic”, där två personer lägger upp bland annat Sudoko. De visar hur man löser dem och lägger länkar så man kan försöka lösa dem själv, vilket jag försöker.
Bowlingen har jag naturligtvis fortsatt med. Träning och seriespel.
Under hösten och våren har jag varit på Gästis Quiz vid alla tio tillfällena tillsammans med goda vänner i byn. Det har varit en trevlig avkoppling, och tillsammans med dem har jag också vid olika tillfällen druckit en whisky, eller två.

Annars har jag tillbringat mycket av min tid själv, något som jag känner har varit skönt. På det viset tycker jag att jag har laddat batterierna, och ser fram mot mitt fortsatta ”sommarlov”.

Och som svar på den icke ställda frågan…
Nä, jag längtar inte tillbaka till mitt jobb på Nyvångskolan. Det kändes verkligen som jag var färdig med det.

Mycket har ändrats i skolan, och då menar jag i allmänhet, sedan jag började. Vissa saker på gott, andra inte. En del har debatterats i tidningarna på sistone, bland annat ”extra anpassningar”.
Med fyrtio olika anpassningar till 25 elever, är det svårt att fixa, som en lärare skrev i en debattartikel.

Resurser är ett problem…
Rektor får en påse pengar att handskas med. Trots att alla inser att resurserna inte räcker till, så ges inte mer pengar. Får elev A mer hjälp, så blir elev B utan, trots att båda behöver hjälp av olika sorter.
Kontraproduktivt var att avskaffa speciallärarna, numera ”ersatta” av specialpedagoger, som är mer administratörer.

Man är väl dessutom en produkt av sin egen skoltid. Men allt gammalt var inte bra, lika lite som att allt nytt är bra bara för att det är nytt.

Min tid på Nyvång – del 16 (Epilog)

När 03-orna slutade, bestämde jag mig för att följa nästa klass ut, vilket jag alltså gjort nu.
06-orna är alltså de sista.

Jag tycker jag fick en ganska bra avslutning på min tid på Nyvång. Jag har haft ett bra förhållande till, och gillat, de flesta av eleverna. Man kommer naturligtvis inte överens med alla, men de flesta elever minns jag med glädje. Jag kan också konstatera att jag har haft tur med klasserna jag varit mentor för på högstadiet. Det verkar som de årgångarna varit ”lugnare”. Det var sällan något bråk eller problem, även om det förekommit, där de varit inblandade i. Tvärtom har klasserna varit väldigt lugna och trevliga.

Det finns också elever som jag inte själv undervisat, som jag minns väl.
Flickan som alltid sökte ögonkontakt med mig när jag gick genom korridoren. Hon hade serbiskt påbrå, och i samband med Bosnienkrisen reste hon ner till Serbien för att rösta i valet. Hon gillade inte Milosevic.
Killen som var ordförande i IT-rådet. När han började på gymnasiet på Vipan, blev han så besviken på att det inte firades Lucia där. Han drog igång, naturligtvis med hjälp, och det organiserades ett Luciatåg..
Tjejen som under slutet av nian, och under sommaren efter, organiserade en musikfest för ungdomar med liveband vid Allaktivitetshuset, med hjälp av personalen på A-huset.
Tjejen som pga reumatism ofta fick åka rullstol. Hon valdes till Lucia när hon gick i nian. Det var en bra dag, så hon kunde gå den dagen. Tror att de flestas ögon tårades. Vid ett annat tillfälle sjöng hon solo – ”Du måste finnas” från Kristina från Duvemåla.
Det finns naturligtvis många fler….

Jag har också haft många trevliga kollegor, som det har varit ett nöje att samarbeta med.
Det gäller inte bara lärare, utan all övrig personal, som vaktmästare, städare, kanslister, elevassistenter. Nyvångskolan hade inte varit som den är utan dem.
En av elevassistenterna minns jag speciellt. Hon kom att vikariera för mig när jag fortfarande jobbade på mellanstadiet. Hon tyckte att det var stökigt i min sal, så hon plockade undan…
Jag hittade ingenting efter det.

Mina äldsta elever fyller alltså 55 år i år. Några av dem ser jag ibland i byn, där jag ju, sedan 1985, bor. Jag minns kanske inte alla elever genom åren, åtminstone inte direkt, och ganska ofta kommer man inte ihåg vilka klasskamrater de hade, åtminstone inte utan att fråga.
Det är ALLTID lika trevligt att träffa dem, och se ”vad det blivit av dem”. De allra flesta har det ”blivit folk av” J
De skoltrötta, har skaffat sig jobb och mår bra, vilket är det viktigaste.
Alla behövs. Oavsett om de har blivit läkare, professorer, ingenjörer eller renhållningsarbetare, byggnadsarbetare eller lastbilschaufförer. Några har till och med blivit lärare…

De gör alla en insats för oss andra, och jag är stolt över att kanske ha gjort något gott i deras liv.
Det är de små sakerna som gjort mig lycklig i min lärargärning.
De som lyckats bättre än förväntat eller vad de brukade göra. Få saker har gjort mig gladare än det.
De som lyssnat på mig och gjort som jag föreslagit och lyckats lösa knutarna själv.
De som har haft förtroende för mig, och där jag, förhoppningsvis, motsvarat deras förtroende.

Allt har inte varit bra, men det mesta, och det är det jag kommer, och vill, minnas.
Jag skulle nog ha kunnat skriva mycket mer, och om många fantastiska elever, men då hade jag ”pekat” ut dem, och det vill jag inte, vare sig positivt eller negativt.

Ibland kommer det fram en elev som undrar om jag minns dem.
Ibland är det elever som jag kanske inte ens undervisat, men som jag haft kontakt med genom att ha varit datoransvarig, eller för att jag haft något syskon.
Någon elev som talar om att jag betytt något för dem under skoltiden…

Då…
vattnas mina ögon, och jag får svårt att prata,
Där och då, blir jag oerhört glad…

Min tid på Nyvång – del 15

Nyvångskolan deltog under flera år i flera Erasmusprojekt, med olika länder främst Spanien och Bulgarien, men även Litauen, Italien och så småningom Polen.

Jag fick möjlighet att ”auskultera” vid en skola i Catania på Sicilien, Italien, tillsamman med några kollegor under sportlovsveckan.  Det var en fantastisk upplevelse. Skolsalarna i detta före detta kloster var små. Sällan mer än 20 elever i en sal, med 18 olika sorters bänkar.
Vi bodde på ett litet, men fantastiskt, ”Bed and Breakfast” i centrala Catania. Under veckan var vi dessutom hembjudna till de olika lärarna, och tillsammans med den huvudansvariga italienska läraren gjorde vi några utflykter bl a till Taormina och till den snötäckta vulkanen Etna. Den är ju ständigt aktiv och fick ett mindre utbrott under veckan vi var där
Jag blev till och med intervjuad per telefon av lokalradion här hemma. Det var en ganska nervös upplevelse. Man ville ju inte säga något dumt.

Det gav en blodad tand, och efter ett år kom jag att bli inblandad i ett nytt projekt tillsammans med en kollega, Cecilia.

Tack vare att Sverige var huvudansvarig för projektet och därmed fick större bidrag, kunde jag dessutom följa med på lärarträffarna. Då skulle egentligen den ansvariga för varje land träffas, men jag kunde resa med till Sofia i Bulgarien och Bydgoszcz i Polen.
Jag skrev den blogg, som vi då hade, där föräldrar och andra intresserade, kunde följa våra förehavande under resorna.

Med eleverna reste jag till Stara Zagora i Bulgarien. Till Vic i Katalonien, Spanien och Bydgoszcz i Polen. Vid tre tillfällen, ett till varje land, följde även sex olika elever med. De bodde då hos värdfamiljer på platsen där vi bodde.
När vi var i Bulgarien så fick vi ta en övernattning i Sofia. Lokala lagar förbjöd elever att vara ute sent, och det var två – tre timmars resväg från Sofia till Stara Zagora.
Så där gjorde vi en rundvandring med våra sex elever, och vi gick på en mycket trevlig restaurang som vi hittat under lärarträffen vid ett tidigare tillfälle.
De katalanska eleverna gjorde också en extra övernattning, så plötsligt gjordes det upp att vi skulle träffa dem vid den stora ortodoxa kyrkan i Sofia.
Eleverna, som inte träffats tidigare, pratade med varandra som om de känt varandra i flera år.

Under det projektet har jag träffat otaliga fantastiska pedagoger och elever i de tre länderna. En av eleverna, Alexander från Bulgarien, lär jag aldrig glömma. Han var bra på hemsidor, så han fick en extra resa som lärarassistent till de bulgariska lärarna.

Umgängesspråket under träffarna var engelska. Alla pratade engelska. Så ibland pratade jag engelska även med de svenska eleverna som var med på resorna.
Men med Alexander pratade jag plötsligt svenska.

Det var de bulgariska eleverna som var bäst på engelska. Under första året på den skolan de gick hade de, förutom de vanliga ämnena, 20 lektioner i engelska varje vecka. Kanske var det därför som de svenska och bulgariska eleverna gick så bra ihop.
Den svenske killen som bodde hemma hos Alexander, blev bjuden till Bulgarien och var där en vecka under sommarlovet.

Min tid på Nyvång – del 14

Bland 05:orna hade jag två klasser i sjuan och åttan, men bara den ena i nian. Klassammansättning gjordes klar i april-maj på våren när de gick i sexan av deras klassföreståndare, men kom att ändras totalt under tiden fram till höstterminens början. Mycket beroende på att föräldrar och elever hade åsikter, och rektor ändrade.
Det blev två totalt olika klasser. I den ena klassen gick 6 flickor och 16 killar, i den andra var det i princip tvärtom. Den ena klassen innehöll många studiemotiverade, den andra få, och de få som var studiemotiverade vågade knappt visa det. Det var en klassammansättning som var ”katastrof”.

 Intressant var det på lektionerna när de skulle jobba. Ljudnivån blev lika hög i båda klasserna, men i den ena var det prat om skolarbetet, i den andra inte.

När det kom till nian behöll jag den studiemotiverade klassen, men kom under hösten att handleda den obehöriga lärare som tog den andra. Läraren som skulle ta över den andra kom inte förrän till vårterminen.

Nian blev ju ganska problematisk för dem. Pandemin innebar ju att skolan stängdes och det blev fjärrundervisning under stora delar av vårterminen.
Eftersom jag hade en fantastiskt rolig kille i årskurs 8, men som gick i den särskilda undervisningsgruppen, så var jag på skolan varje dag.
När jag hade undervisning i de vanliga klasserna satt jag i min sal, och hade klassen vi projektor på Google Meet. Eftersom jag ”delade” skärmen hade jag dem på tavlan, och kunde samtidigt se mina egna dokument på datorn. Det fungerade, men det hade naturligtvis varit bättre om de varit i skolan.

Mot slutet kom de tillbaka, vilket jag är tacksam för. Det var en väldigt trevlig klass, men många studiemotiverade elever, som jag skrev innan.
Pandemin gjorde att varken 04:or eller 05:or fick någon avslutningsfest

När vi kom fram till 06:orna, så sa jag att jag skulle följa dem ut, eftersom det var min mentorsklass.
På Nyvångskolan träffar man sin blivande mentorsklass under en lektion runt den 1 juni, men jag var vid det tillfället i Polen. Flera av eleverna och deras föräldrar träffade jag däremot på en studentskiva på våren innan åk 7.
För klassen ställde pandemin till det under våren i åttan. Just den årskursen var den som hade fjärrundervisning längst. De kom tillbaka så småningom.

Här handlar det kanske inte så mycket om minnen. Det är ju väldigt färskt, men en av mina starkaste upplevelser från 06:orna kom en av de sista dagarna i nian. En kille som flytt från Syrien berättade om sin resa. Han inledde med flykten från kriget, och berättade sedan om sin resa genom Europa. Han berättade om de vedermödor han upplevde. Han framhöll också hur glad och tacksam han var för vad Sverige gett honom.

Killen från den särskilda undervisningsgruppen var nu ute i klass, dock inte min, på heltid. Redan en av de första dagarna på höstterminen i åk 9 möte jag honom i korridoren tillsammans med ytterligare en kille och en tjej. Plötsligt slängde han ur sig en kommentar, som den skämtare han var.
– Tack för att du köpte ut sprit till mig.
– Inga problem, svarade jag, varpå den andre killen tittade konstigt på mig och sa:
– Kan du köpa ut till mig också?
– Inga problem, svarade jag. Jag har i salen.
-Va…?
– Det fattar du väl, sa den förste killen. Han menar handsprit.
Flickan, som var med, låg nästan dubbel av skratt.

Under det sista året ”trappade” jag ner. Hade bara min egen klass i SO, samt åk 9 i Förstärkt svenska/engelska. Faktiskt den trevligaste ”Förstärkt”-gruppen jag haft.
Väldigt många i gruppen hade invandrarbakgrund – Thailand, Syrien, Polen, Cuba, Pakistan.
Skönt att inte få nya klasser som jag ändå inte skulle få gå ut med. Resten av tiden tillbringade jag i den särskilda undervisningsgruppen. Det var både lätt och svårt. Några elever hade mycket frånvaro, och eftersom det oftast var enskild undervisning så ställdes många lektioner in. För några elever gjorde jag då arbetsmaterial, så jag var sällan sysslolös.

06:orna fick också något varken 04:or eller 05:or fick. En avslutningsfest. På grund av pandemin hade blivit inställda de två föregående åren.
En sista gång var jag också på Ivö med min mentorsklass. Det är en mycket trevlig plats för klassresor, vilken rekommenderas.

Min tid på Nyvång – del 13

Bland 02:orna fanns flickan som inte hade någon som helst aning om att det var hennes farfar som startade allt som hade med elevdemokratiska råd att göra. Men det säger mycket om hennes ödmjuke farfar, vår numera framlidne slöjdlärare, Kjell.
Det fanns många trevliga elever i den klassen, som jag säkert skulle kunna skriva om. Men det mesta överskuggas av eleven, som inte vaknade en morgon på sommarlovet. En underbar pojke. Att gå på en begravning för sina elever är inte något man vill vara med om, men för mig fanns inget alternativ. Jag, vår kurator och min gamla kollega, som varit rektor för honom på en tidigare skola, representerade Nyvångskolan.

03:orna, blev min näst sista mentorsklass. På det första föräldramötet stod plötsligt min granne i klassrumsdörren, och jag frågade vad hon gjorde där. Hon svarade att hennes dotter gick i klassen. Då hade de bott grannar med mig i några år, och ungefär tre veckor av höstterminen hade gått.
Visserligen visste jag att grannen hade barn, men de var också ”halvtidsboende” och visade sig sällan ute så att jag såg dem.

Här fanns fyra ystra flickor som ibland tillsamman kunde ställa till det för sig. När det hände kom alltid den ena av dem och pratade med mig, och hon visste alltid att de gjort fel. När vi hade pratat, frågade jag alltid om jag skulle hjälpa henne och prata med de hon kommit i konflikt med, men hon pratade alltid med de vuxna hon/de hade kommit i konflikt med och löste problemen själv.

Flera i den här klassen kom att bli inblandade i det Erasmus-projekt jag var med i när de gick i åttan och nian (mer om det i ett senare avsnitt). Flera av dem var med på de resor vi gjorde i Europa. Det gör också att jag känner att jag kom väldigt nära den här klassen.
Även 03:orna avslutade sin tid på Nyvång genom en klassresa till Ivö.

04:orna hade jag bara i ett år och har väl inte så mycket att skriva om dem. Jag fick istället undervisa Förberedelseklassen. Klassen bestod av ca 8 elever från Syrien, Irak, Kongo och Somalia.
Inte alldeles lätt när några av eleverna var analfabeter, och de som kunde läsa och skriva ofta bara kunde det på arabiska.

Det blev en del konflikter mellan dem och de svenska eleverna, vilket kulminerade en vecka när jag inte var på skolan. Den störste av killarna tog på sig någon slags beskyddarroll, och kom att tycka att alla var rasister. Han uttalade dock för en av våra elevassistenter att jag var den ende som inte var det. Nu både tror och vet jag att så inte är fallet, men hans uttalande och förtroendet för mig värmde.

Min tid på Nyvång – del 12

Nu börjar vi närma oss nutiden, och det blir faktiskt svårare att skriva. Jag vill gärna berätta, men utan att peka ut folk. Dessutom ju längre bak i tiden desto mer av det roliga kommer man ihåg i förhållande till det mindre roliga.

00:orna var en speciell klass och trevlig, men det fanns konflikter. Men eleverna var väldigt trevliga var för sig. Det fanns ett tvillingpar, kille och tjej. När de började sjuan tyckte jag att hon var dubbelt så lång som honom. När de slutade nian var han längre.
En av tjejerna fick under nian (tror jag) en dyslexi-diagnos. Hennes kommentar till det tycker jag är underbar. Hon sa ungefär så här: Men nu vet jag att jag har dyslexi, och inte är dum.
Det hade jag aldrig trott att hon var. Hon visade det dessutom på det nationella provet i religion, där hon skrev underbara svar på etikfrågorna, kanske bäst i hela årskursen.
Under årskurs 9 hade vi en temadag. Vi målade och fixade skolan. En av killarna jobbade mer den dagen, än under alla andra dagar på högstadiet. Han är dessutom ett underbart exempel på en kille som inte passar in i den svenska skolan, men som när han väl kom därifrån har jobb och mår bra.

Man tycker att de är stora när de går ut nian. En av killarna (som jag var mentor för bland 97:orna) och som suttit i elevrådsstyrelsen, kom tillbaka när han gick i trean på gymnasiet för att berätta för föräldrar till årskurs 6 elever på öppet hus hur det fungerar med elevdemokrati på högstadiet. Det kände som han var dubbelt så bred över axlarna.

01:orna hade jag i SO. Det var en var en underbar klass. Under högstadiet tillkom flera elever, bland annat tre boende i Genarp, som hade gått på olika friskolor eller skolor i Lund med idrottsinriktning, främst simmare.
Tyvärr var det många av dem, speciellt bland flickorna, som under högstadiet inte mådde bra. Jag vet inte hur många av de flickorna som stod eller satt i mitt klassrum och behövde prata. En del av dem grät. Deras bekymmer var många, och av olika slag. Efter ett första samtal med dem, försökte jag alltid hänvisa till skolsköterska, kurator eller psykolog, och jag följde med dem och bokade tid. En del av dem fortsatte att prata med mig ändå, och en av dem vägrade att prata med någon annan än mig.

En dag när jag var på IKEA så råkade en av flickorna vara där tillsammans med sin syster (som jag haft i en tidigare klass) och deras mamma. Båda flickorna kastade sig runt halsen på mig. Då vet man att man gjort något rätt.

Min tid på Nyvång – del 11

Del 11

Några 98:or hade jag aldrig i SO. En del av dem träffade jag på Förstärkt Engelska/Svenska.

99:orna hade jag däremot. En klass med stora skillnader mellan tjejer och killar. Många av tjejerna var otroligt skärpta, och jag kommer speciellt ihåg gruppdiskussionen om Syskonreligionerna. Där hade jag nivågrupperat eleverna, och flickorna ”högg” på varje fråga/diskussionspunkt,
En av flickorna var en av de mest ”flickiga” jag dittills haft. Satt där med tindrande ögon. Men det var på SO-lektionerna… Så fort det blev idrott, oavsett om det var fotboll eller löpning, då var det andra takter. Då vaknade fighterhjärtat.
Skulle nog kunnat skriva mer om den klassen, som, som sagt, var väldigt trevlig, men då skulle jag kunna skriva mycket.
Träffade faktiskt en av tjejerna i den klassen på bussen mellan Malmö och Dalby just idag. Vi pratade, och mindes, hela resan.

Jag hade dessutom en andra klass bland 99:orna, men bara under årskurs 8. Av tjänstefördelningsskäl kunde läraren som haft dem i åk 7 inte ha dem, men fick tillbaka dem i åk 9.
Här minns jag kanske bäst den flickan, som i åk 7 varje gång hon pratade med mig i korridoren. Satte pekfingret i min arm otaliga gånger. Till slut gjorde det ont, men hon fortsatte lika väl och tittade på mig med sina stora blå ögon.

På skolavslutningen 2015 ”chockade” vi eleverna på högstadiet. Vi var som vanligt i aulan, men vi var några som bildat ett lärarband. Vi hade dessutom lånat in min yngste son som trummis. Ingen elev visste någonting. Vi framförde ”The final countdown”, jag sjöng. När chocken lagt sig, blev det ett vilt jubel.

Någon gång 2010 kom nya krav för behörighet och man införde legitimation för att få sätta betyg. Med min examen hade jag bara behörigheten för mellanstadiet, men jag hade redan i början av 80-talet läst historia på Lunds Universitet. Nu läste jag också Geografi och Religion. Delar av kurserna läste jag på distans, och eftersom jag undervisat i flera år på högstadiet och hade rätt ålder inne, fick jag Samhällskunskap på köpet. Så jag blev legitimerad lärare i SO och Kemi och Fysik på högstadiet, och kom att ha en av Nyvångskolans bredaste behörigheter. Fullständigt vansinne att jag blev det i de två sistnämnda ämnena, men det hade att göra med att jag hade dem som ”tillvalsämne” på lärarhögskolan. Jag har däremot inte undervisat i dem, vilket är tur för eleverna…

Min tid på Nyvång – del 10

94:orna, som jag var mentor för, var speciella på många sätt. Inte minst på grund av den multihandikappade, och överårige eleven (född -91) som blev placerad i den klassen. Jag visste varför. Jag hade haft honom i Elevens Val på mellanstadiet i åk 6. Så han kände mig.
Hans mamma var hans assistent under skoltid på alla lektioner. En något ovanlig lösning, men vilken underbar lösning. Han var ofta med under genomgångar, sedan gick de in i ”hans” rum och satt där och arbetade. Hans bror hade jag bland 93:orna. Det blev tre fantastiska år med honom, och den klassen.

Klassen avslutade med en klassresa till Ivö. Det var första gången jag var där med en klass, men inte den sista. Jag var med under fredagen, sedan tog föräldrar över. Två övernattningar blev det för klassen.

95:orna undervisade jag bara i SO. Som klass betraktat minns jag inte så mycket, men däremot individuella elever. Det fanns två duktiga ryttarinnor i klassen, en i dressyr och en i hoppning.
Tjejen som hamnade i Egypten efter nian gick också i klassen. Hon mår fortfarande väl, vad jag vet, men jag var orolig för hennes skull när vi hade revolutionen där.

96:orna hade jag också bara i SO. I klassen gick en kille som det visade sig att jag var släkt med. Tror det var hans farmor som var kusin med min morfar. Ibland är världen liten.
Vid ett tillfälle så stötte jag ihop med en kille vid matsalen, vi bytte några ord, varefter vi skildes åt.
Bara ett par minuter senare träffades vi igen, den här gången vid biblioteket. Samma sak igen. Vi bytte några ord och sedan skildes vi åt.
När vi träffades utanför aulan bara några minuter senare, sa killen: ”Åh Gud, är du här också”.
Svaret blev naturligtvis ”Klart jag är, Gud är över allt”

97:orna var jag också mentor för. Den här klassen skulle jag nog kunna skriva en hel bok om.
Många i klassen hade utländskt påbrå. Tjeckien, Kosovo, Bosnien, Kongo, Litauen, Storbritannien, Australien, Thailand.
Men för mig fanns det bara en invandrare i klassen. Den svenska tjejen som ”invandrade” till Dalby från Lund.
Tvillingparet, som följdes genom skolan, och som ”tävlade” om allting, med en stor glimt i ögat. När de tog studenten var det vilken av de två tårtorna som folk tog mest av. Tårtorna var dekorerade med deras namn, ett per tårta.
Tjejen höll en föreläsning om ”Bieberismen” och förklarade varför den var/är en religion. Något av det bästa jag hört en elev föreläsa om.
Violinisten, orienteraren, basisten…
Killen med ADHD som när medicineringen var inställd och han kunde koncentrera sig visade hur skärpt han var. Innan han fick sin medicin fick han på SO-lektionerna spela något spel på sin mobil under genomgångarna. Då, och endast då, kunde han koncentrera sig på vad jag sa.
Som sagt, jag skulle kunna hålla på länge.
Även den här klassen hade en avslutningsresa till Ivö Camping.
De gav mig den nog mest genomtänkta avskedspresent jag någonsin fått av en klass.
På NO-lektionerna satte de ihop en bok, med alla mina ”dåliga” skämt, som de lät trycka upp. Den har lett till många skratt från dem som fått se den.

Inte minst gillar jag dedikationen. Den tillägnades mig och min kollega, Heléne. Efter mitt namn fanns en asterisk (*) och längre ned på sidan fanns en förklaring:
”Vår allsmäktige Gud, som på denna planet förekommer som Kaj Hembo.”
You’ve just got to love it….

Min tid på Nyvång – del 9

När jag ”släppte” ”90-orna” blev jag mentor på riktigt för 91-orna. Totalt har jag varit mentor för 7 klasser på högstadiet (90-orna inräknade).
En kul grej var att jag blev mentor till en kille vars storasyster jag hade bland 88:orna på mellanstadiet.

När jag tittar på klassfotot från åk 7 blir jag glad, får många positiva minnen, men mitt i allt dyker också ett annat minne upp… Tsunamin julen 2004 i Thailand.
När jag fick nyheten om tsunamin blev jag också påmind om att jag hade tre elever i tre olika familjer som råkade befinna sig i området.
Det blev några nervösa timmar/dagar innan jag fick reda på ett en av familjerna redan var på hemväg, och att en av dem befann sig i Vietnam. Den tredje familjen klarade sig också, men det var nära ögat. Tror aldrig jag har varit så glad att se några elever som när den vårterminen började.
Det visade sig också att ytterligare en familj från skolan varit i Thailand under tsunamin. Alla klarade sig dock helskinnade.

De årskullar jag inte var mentor för har jag naturligtvis också många minnen av. Som pojken bland eleverna födda 92, som gick på dagis med min egen yngste son.
När han började sjuan var han rätt stökig, ville synas. Efter några lektioner med honom, tog jag honom avsides och sa att jag mindes honom från dagis som en fantastisk liten kille och att det var så jag ville minnas honom.
Efter det samtalet vände han. En underbar kille.

93:orna var jag inte mentor för. Där fanns klass ”Jonathan”. Fyra killar i klassen hette så. Ibland undrar man hur klassammansättningen går till.
Här fanns också tre flickor från Hagalund, som jag ofta pratade med. De två berättade, vid ett tillfälle när vi satt i matasalen alla fyra, att den tredje var ett ”hår av hin” på mellanstadiet, och att lärarna tyckte hon var jättejobbig.
Jag har fortfarande svårt att tro det. Tror inte att hon och jag hade en enda konflikt under tre år, tvärtom. Pigg och glad.

Så var det med den klassen. När jag tittar på klassfotot ler jag. Har många positiva minnen från dem också, i många sammanhang.

Min tid på Nyvång – del 8

Efter 8 klasser på mellanstadiet ändrade jag inriktning…

Vid den tidpunkten hade skolan egen datorserver, och de två lärarna som skötte den slutade, och vid juletid fick jag ta hand om den.
Det innebar att jag inte kunde ha klass längre.  Ronny, vår rektor gav mig en tjänst med 40 % dator, resten vikariat där det behövdes. Det blev främst högstadiet. De få gånger jag var på mellanstadiet fungerade sämre.

Däremot kom jag att ha hand om ”Elevens Val – Skoltidning” på mellanstadiet i några år. Några av flickorna skrev texter, bra texter, som om det sprutade ur öronen på dem. Ett nummer av skoltidningen bestod vid ett tillfälle av 72 sidor. De två skrev 60 av de sidorna. De övriga 12 skrev resten.
En av de flickorna fortsatte att skriva, vann en uppsatstävling, började skriva för SVT, och gick sedan över till att filma. Hon är numera, tillsammans med en kollega inom filmvärlden, belönad på Tribeca-festivalen. Hennes föräldrar är förresten goda vänner, med vilka jag ofta delar en liten whisky.

Så behövde jag vikariera som mentor ett år… En slöjdlärare skulle vara pappaledig. Jag skulle ha SO i klassen. Eleverna, födda 1990, var jättetrevliga. Tyvärr fick jag inte ha kvar dem i åk 8, men av olika anledningar fick jag tillbaka dem i åk 9, något jag både blev glad och även tacksam för.
Samtidigt skötte jag servern, tills kommunen centraliserade allt, och jag främst fick hålla koll på elevernas ”en till en-datorer”.

Här fanns det många fantastiska elever. Några med olika handikapp, men de klagade aldrig, och de försökte aldrig slippa idrotten.
Kunskapsmässigt minns jag främst en tjej, som var den ”värsta” dyslektikern jag varit med om. Vid tester i åk 7 låg hon långt efter alla andra. Men med oerhörd vilja kämpade hon på, och gick ut med två VG och två MVG i SO. Hon läste vidare på ”Barn och Fritid” och kom tillbaka för att göra en undersökning bland 9:orna. Hon inledde med orden: Hej! Jag har dyslexi, så jag har svårt att stava…”
Senare har hon också läst på högskolan.
Man kan allt om man vill!

När klassen slutade 9:an, på eftermiddagen på skolavslutningsdagen, råkade jag träffa det gänget på badet. Sju flickor och två killar. Vi satt och pratade i två timmar.

Att vara mentor på högstadiet är på många sätt annorlunda än att vara klassföreståndare på mellanstadiet, speciellt förr när man på mellanstadiet hade nästan all undervisning i klassen själv.
Man kan klassen mer eller mindre.  Varenda liten sak (nästan) får man reda på.
Som mentor på högstadiet har man dem bara i sina egna ämnen plus klassråd och mentorstid. Man ser eller hör inte allt, men man är ändå den som ”skäller” mest på dem.
För när något går fel på en lektion, så skäller den läraren på dem. Som mentor skäller jag en andra gång…, och som man säger ”små barn, små bekymmer. Stora barn …”
Allt är naturligtvis inte bekymmer. Problemen och glädjeämnen är dock andra.

Att man bara träffar dem vid några tillfällen under veckan gör det också svårare att skriva om klasserna. Dessutom har jag ju haft andra klasser också. Oftast 4 klasser per läsår i SO. Dessutom grupper i Förstärkt Svenska/Engelska och eller ”Elevens Val”, så länge det fanns.