Författararkiv: admin

Erasmus+

Jag har varit med om något fantastiskt…

För två år sedan blev min mentorskollega, Helene, rektor. Förutom att hon då försvann från vår skola, så blev vi av med den lärare som sökt om ett Erasmus+projekt.
Den lärare som skulle vara hennes högra hand, blev plötsligt huvudkoordinator för projektet, och jag fick en chans att vara med.

För 2,5 år sedan fick jag under en vecka chansen att ”skugga” lärare på en skola på Sicilien i Italien. Jag fick lite blodad tand av det, så jag anmälde mitt intresse för projektet till vår förre rektor.

Projektet kallas ”FuturEYEzing”, och går ut på att fundera över framtiden vad gäller hälsa, jobb, klimat, FNs globalla mål mm. Arbetsspråket har av naturliga skäl varit engelska.

För min del har det inneburit fyra studentutbyten, en vecka i vardera land. Det första skedde hemma i Dalby i januari-februari 2018, där våra elever var värdar för sex elever från vardera av de andra tre länderna, totalt 18 stycken
Det innebär att vi har haft sex elever som besökte Bydgoszcz i Polen i mars 2018. Sex andra var i Vic en timmes resa från Barcelona i höstas, och det sista i Stara Zagora i Bulgarien nu i slutet av mars.

Varje studentutbyte har varit bättre än det föregående, dels på grund av att eleverna har lärt sig sättet vi arbetat på, dels på grund av att eleverna har lärt känna varandra under tiden. Under det sista utbytet kända alla elever från de tre besökande länderna sina värdar i Bulgarien.

Det var till och med så, att de katalanska studenterna kontaktade de svenska när vi övernattade i Sofia på väg till Stara Zagora, och ville träffas trots att de aldrig hade träffats förut.
Dessa resor med våra fantastiska Dalbyelever har varit fantastiska, och jag kan inte vara mer stolt över våra elever.

Jag har dessutom varit med på lärarmöten i Sofia i maj 2018, där vi planerade fortsättningen, och ska vara med på ett avslutningsmöte i Bydgoszcz i vår.

Förutom de otroliga eleverna, har jag fått möjligheten att träffa fantastiska och trevliga lärare från de tre deltagande länderna.

Det kommer bli tomt nästa år, nu när projektet är slut. Projektet ska slutredovisas senast den första september i höst.
Vi har inte heller ansökt om ett nytt. Omorganisation i kommunen och ny timplan gör att vi väntar. Kanske blir det ett nytt projekt i framtiden, då förmodligen på ”frivillig” basis utanför skoltid för eleverna, men under förutsättning att vi lärare får det i tjänsten.

Men det får vi se nästa år…

Annan skolverksamhet

”Utbildningen ska också förmedla och förankra respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande demokratiska värderingar som det svenska samhället vilar på.”

Så står det i skollagen, och det är det vi arbetar för.

På Nyvångskolan är vi hyfsat bra på det. Vi har många elevdemokratiska råd där eleverna får chans att vara med att påverka. Redan på 1990-talet uppmärksammades det när TV visade ett program inspelat på skolan.

En sak som det har lett till är att eleverna och lärarna inte är på motsatta sidan. Vi arbetar tillsammans, och klimatet på skolan är förmodligen bättre på vår skola än på många andra skolor.

Våra elever deltar också i möten på riksnivå, när det gäller elevdemokrati.

Men ibland säger somliga att skolan isolerad från samhället i övrigt. I Lunds kommun innebär det att vi ”återinfört” Prao. Det innebär att skolan är förlagd till annan plats. I frånvarosystemet registreras det som ”Annan skolverksamhet”

Borde inte det betyda att den utbildning eleverna fått i demokrati, och som de visar genom att delta i en demonstration som engagerar så mycket, och så många, inte borde vara ”ogiltig frånvaro” utan ”Annan skolverksamhet”.

Sorg

Jag anlände till Växjö den 3 september 1974, för att, intagen som reserv, börja på
Lärarhögskolan. Det var tre fantastiska år. Varken förr eller senare har jag nog haft så roligt, som jag hade då.

Vi var 45 som tog examen tillsammans. Jag var yngst, bara 18 år när jag började. De flesta var i min ålder, upp till åtta år äldre. Undantaget var Sonja, som började samma år som hon fyllde 38.

Det var naturligtvis studier och praktikperioder. Det var också skoldanser (Bultadans) på Barbarella var tredje torsdag inklusive förfester. Det var dans på Mjödner, Studentpuben 2-3 gånger i veckan. Det var utflykter till Kronobergs slottruin och fika på våfflor där. Askelyckan och Hennings konditori besöktes många gånger. Det var engagemang i VUGI och studentkåren. Det var inspark och utspark, som jag var med och anordnade. Själv blev jag aldrig insparkad, bara utsparkad…

Men det var också vanliga fikor hemma hos någon. Särskilt minns jag en kvällsfika hemma hos Jörgen, när vår svensklärare, Fridolf, dök upp med material till en lektion om Haikus.

Efter examen skiljdes vi åt. Första året hade vi återträff två gånger, sedan dröjde det till 1997, och därefter 40-års jubileet 2017.

Det finns så många glada minnen. Många gånger under åren som gått, gick tankarna till mina vänner från lärarhögskolan, och var de fanns nu… Jörgen, Lasse, Göran, Gunilla, Agneta, J-O, Maud och många fler…

Vid jubileet 2017 träffades vi i Växjö. Vi åt middag på en restaurang vid Växjösjön, och när den stängde gick vi till hotellet där en del av oss bodde, och satte oss där och fortsatte prata. Det var som det var på den gamla goda tiden. På jubileet var det ca 30 av 45 som närvarade, och alla de andra hade skickat en hälsning.

Vi startade t o m en facebook-grupp, för att fortsätta att hålla kontakten.

Men mest av allt tänkte jag nog ändå på Håkan…, och genom facebook fick jag häromveckan beskedet att han fallit ifrån, som den förste av oss.
Idag begravdes han i Huddinge kyrka, och jag hade så gärna varit där för att hedra hans minne, tillsammans med de kamrater som jag vet var där. Men avstånd, jobb och tid satte hinder i vägen. Så var du än är nu, Håkan. Jag tänker på dig och tänder ett ljus…, och minns dig med glädje!



Valet 2018

Politik handlar om idéer.

De borgerliga (alliansen) vill (grovt uttryckt) främst att alla ska betala lika mycket skatt. Det gynnar de redan rika och missgynnar de som redan har lite. De vill ha privata initiativ, så att folk ska kunna tjäna pengar på andra t ex inom skola och sjukvård.

På vänstersidan vill man ha differentierad skatt. Man ska betala mer skatt om man tjänar mycket och mindre om man tjänar lite. Allt efter hur mycket man har råd. Solidaritet är honnörsordet. Det betyder också att du betalar för något som du kanske inte har nytta av, men kanske får igen på andra områden.

Skatt är ett intressant område i sig.
Tänk vården…
Det finns två sätt att finansiera vården – Avgifter eller skatt.
Just nu kostar det bara ett par hundra kronor att gå till läkaren. En operation kan kosta tiotusentals kronor.  Välj hur du vill ha det…
Om du varken vill betala skatt eller avgift… Då lägger vi ner vården. Något annat alternativ finns inte!

Politik handlar också om kompromisser, att jämka samman idéer för det allmännas bästa. Man ser kanske inte alltid vinsten i det, men ibland tar man en ”förlust” i en fråga för att få en ”vinst” i en annan.

Men varje parti har en grundidé.

I de flesta fall handlar det om alla människors lika värde, oavsett kön, ras eller religion.
Därför borde ingen rösta på Sverigedemokraterna i valet.

SD är rasistiska och nazistinspirerade och har en agenda som inget annat parti i riksdagen egentligen vill ha!
Detta syns i oerhört många uttalande som partiföreträdare gjort och fortfarande gör.
En riksdagsperiod där de får inflytande, skulle driva Sverige till ruinens brant.

Även personer som kanske inte är med i SD uttalar sig ofta med orden: ”När vi får makten ska vi avskaffa det…”
Det de vill avskaffa är mänskliga rättigheter, demokrati, yttrandefrihet, en fri press…

Rösta på nästan vem du vill, men rösta inte på SD i valet i september!

Nationaldagsnedstämdhet

Jag är hemskt ledsen, men jag firar inte nationaldagen, men är väldigt glad att det är en helgdag numera.

1983 blev ”Svenska flaggans dag” upphöjd till Nationaldag. En dag som ofta gick de flesta förbi, skulle plötsligt firas. Elever och skolpersonal kommenderades ut på skolgården, och det skulle sjungas och firas på olika sätt.
Därför är jag väldigt glad att nationaldagen sedan 1996 är en helgdag, så jag slipper.

I de flesta länder runt om i världen firas nationaldagen för att de blivit fria eller liknande. Inte Sverige, vi har aldrig behövt och fira en sådan dag. Istället är det två händelser i vår historia som hände den dagen som gett upphov till vår nationaldag, valet av Gustav Wasa 1523 och 1809 års regeringsform.

I det förstnämnda fallet kan man naturligtvis undra varför Skånelandskapen skulle vilja fira det??

Alltnog, vi firar, eller något…

Någon föreslog att vi istället borde ha midsommarafton som nationaldag. Finns det något svenskare än det. För Sverige är fantastiskt.
Över 200 år med fred, en fantastisk natur, med en stark demokrati och mycket annat… Fantastiskt!
Jag gläds när det går bra för våra lag i VM och OS t ex i ishockey, och med våra svenska idrottare när de lyckas i olika tävlingar de ställer upp i.

Men nationaldagar bygger på nationalism, och nationalism har aldrig för något gott med sig. Nationalismen orsakade första och andra världskriget, och många andra konflikter runt om i världen. Den har lett till folkmord och etnisk rensning. Den har lett till att man i länder inom EU numera försöker likrikta länder. Bara vara etniska ungrare, tjecker, svenskar, norrmän. Olika mycket i olika länder, och ju mer vi försöker likrikta desto mer kommer förståelse för andra att minska.

Jag har ingen aning om vad som kommer att hända i Sverige, men om likriktningen som vissa partier vill ha kommer att hända, så uppstår åtminstone en fördel. Kent Ekeroth och Katarina Janouch kommer inte vara välkomna. De är ju invandrare i första eller andra generationen.
Man kan ju också undra varför det är de personerna som är mest rabiata när det gäller folk som flyr hit från fattigdom och krig, men det är ju en annan sak.

Så… Leve Sverige, men inte nationalismen!

Kränkningar

Jag blir kränkt av att folk blir kränkta…

I morse läste jag, som vanligt Sydsvenskan. Favoritstunden på dagen. Kaffe, macka och morgontidningen

Jag hade fullständigt glömt vilken dag det var. Ja, jo, jag visste ju att det var påskdagen, men datumet hade jag fullständigt tappat.

Så där satt jag och läste vid frukostbordet, och ögonen föll på en artikel om pågatågen och deras namn och färg…

Det tog en stund innan jag fattade, men jag hann bli kränkt av vad som stod i artikeln. Här fanns alltså en massa människor som inte gillade namnet ”pågatåg”, och att huvuddelen av namnen var män, och… att man skulle måla om dem.

Där kom det… Man skulle måla om en del tåg och döpa om dem till kvinnonamn och binära namn, åtminstone en del. Anledningen var att en del av mansnamnen tillhörde män som troligtvis inte var så vänliga mot kvinnor… Metoo, you know.

Jag blev faktiskt kränkt. Kränkt, för att de skulle ta skattepengar för att måla om tåg bara för att det inte passade en del. Nog finns det väl viktigare saker att lägga skattepengar på: Sjukvården eller på pensionärerna till exempel. Man skulle nog kunna räkna upp många saker…

Sen förstod jag. April, april…
Tusan vad dum jag kände mig..
Ända till ikväll då jag läste att en kvinna reagerat negativt på aprilskämtet, och dessutom blivit intervjuad om det i Aftonbladet.

Hon tyckte inte om skämtet. Man ska inte skämta om så allvarliga saker… Speciellt inte om sexuella övergrepp.

Jo, det ska man! Nä, man ska inte skämta om sexuella övergrepp, men det var väl inte egentligen inte det man skämtade om, eller?
Om man inte får skämta om allvarliga saker på har mänskligheten nått en ny bottenpunkt. Om man tar sig själv på så stort allvar då blir livet inte bra.

Diskussionen om tösatåg, eller liknande, har funnits tidigare. Inget nytt under solen. Därför var också aprilskämtet så verklighetstroget.
Döp gärna nya tåg till Ellen Key, Fredrika Bremer, Gudrun Schyman. Eller varför inte Sara Lund eller Claes Schmidt.
Måla gärna tågen i vilken jäkla färg ni vill. Men gör det med nya tåg, inte gamla som egentligen inte behöver målas om.

Men framför allt fortsätt skämta. Galghumor är fantastiskt, Anna Lundh, och så träffande!

Vänder ett kapitel…

I natt har jag för första gången sedan 1984 bott själv. Båda sönerna har flyttat hemifrån!
Det känns väldigt märkligt, att bo själv.

Visst har de inte alltid bott hos mig, men någon av dem har varit skriven hos mig ända sedan skiljsmässan 1998. Ända fram till den 1 september i år har det varit enstaka nätter jag varit själv i huset.

Att den äldste fick återvända hem, var av olyckliga omständigheter, en missad uppdatering i bostadskön under studietiden. Men jag skulle inte vilja vara utan de 2,5 åren han tvingades flytta hem igen.
Nu har han köpt en lägenhet, och har ett bra jobb.

Den yngste bor i studentlägenhet och går på lärarhögskolan. Han lär inte behöva bli utan jobb när han är färdig om 3,5 år.

Jag är oerhört stolt över dem!! Jag skulle inte kunna önska mig bättre barn.

 

Så ett kapitel är slut. Vad händer nu?
Det finns ingen ”cliffhanger”, även om jag förmodligen hänger kvar i huset så länge jag jobbar kvar i Dalby.
Varför skulle jag byta bostadsort? Fem minuters promenad till jobb är ju inte fel.
Inte vill jag byta arbetsplats heller. Som någon sa: ”Du är där du ska vara”.

Jobbet är inte alltid lätt, och tiden räcker sällan till. När man är ”ledig” så är ändå ofta tankarna på jobbet. ”Novemberlovet” lär jag väl få ägna åt att rätta saker jag inte hunnit med. Så brukar det vara. Loven används för att hinna ifatt.
Men trots allt som ibland känns jobbigt, så uppvägs det med råge av mina fantastiska elever.

Vad händer i framtiden? Tja… Det får väl framtiden utvisa!

Barnmorska som inte vill utföra abort!

Kära Ellinor Grimmark!

Jag förstår att du har samvetsbetänkligheter angående aborter.
Att ta bort ett foster, som kan födas till ett normalt liv måste kännas svårt.

Jag undrar bara om du har tänkt på konsekvenserna av ditt handlande.

När barnet är fött av den mamman som av någon anledning inte ville föda sitt barn, vad gör du då?
Är du där när barnet misshandlas för att det inte är älskat?
Är du där när den missbrukande mamman inte kan ta hand om sitt barn?
Är du där när barnet blir placerat inom socialvården, hos människor som tar hand om barn för att det ger en inkomst?

Eller försöker du svära dig fri från det ansvar som du inte ville ta när fostret fanns i livmodern?

Har du ens tänkt tanken?

Har du barn Ellinor?
Förmodligen har du det, för du skulle ju inte genomgå en abort oavsett anledning.

Har du tänkt tanken att det finns andra som har samvetsbetänkligheter av samma typ som du?

Kanske är det läraren som inte står ut med att ha en abortmotståndare till mamma i klassen. Kan den läraren säga att han eller hon inte vill ha ditt barn i klassen?
Kan brandmannen som du vägrade abort, vägra att göra sitt jobb när det är ditt hus som brinner?

När du ställer krav på att slippa göra de arbetsuppgifter som finns i ditt yrke som barnmorska utefter svensk lag, så legitimerar du andra att göra samma sak.

Säg inte att om de inte vill undervisa ditt barn så finns det andra yrken, säg inte att vill de inte släcka branden i ditt hus få finns det andra jobb man kan utbilda sig till.

Det finns det för dig också!

Att skiljas är att dö en smula…

Så imorgon ska jag alltså dö, åtminstone lite grand… Igen!

För imorgon går 9C ut. En klass med 26 stycken elever ska lämna grundskolan för att gå vidare i sina liv, precis som många klasser gjort före dem.
26 elever som varit mina (och min kollegas) i tre år. Visst har det funnits moln på himlen, men det har varit tre fantastiska år med mestadels positiva minnen.

Häromdagen mötte jag min nya klass. Den som jag ska ha i tre år framåt. Jag kan bara hoppas att den blir lika bra och trevlig som årets 9C.
Samtidigt har jag under veckan träffat en del av mina gamla elever ur min förra klass, som också den hette 9C. De har tagit studenten, och till några av dem har jag blivit hembjuden på studentfesten. Det är otroligt kul att få träffa dem igen efter tre år och se deras steg in i vuxenvärlden, och höra deras planer för framtiden – jobb, utbildning, resor.

När jag står där och tittar på ”mina” 19-åringar, så stockar det sig lite i halsen, och jag får lite svårt att prata. På något vis vill jag inte släppa dem heller.

Men imorgon ska jag alltså dö lite, igen.

Då ska jag stå framför 9C och försöka säga något vettigt.
Jag vet att rösten kommer att stocka sig, och att jag kommer att ha svårt att säga något överhuvudtaget. Tur att min kollega är där.

Några tjejer som gick i nian ifjol, en klass som jag ”bara” undervisade, var på besök för några veckor sedan. De kommenterade just det, hur svårt jag har att prata ibland.
Ibland är jag väldigt lättrörd.

Men jag vet en sak. Mina elever är väl förberedda för gymnasiet. Jag och mina kollegor har gjort så gott vi har kunnat, och jag tror att de kommer att klara sig bra.

Ikväll tänker vi dock inte på det. Ikväll är det niornas avslutningsfest. Det ska bli kul att se dessa unga, vackra tjejer och unga ståtliga killar något mer uppklädda än vanligt. Se dem dansa och umgås med sina skolkamrater.

Men imorgon ska jag dö en smula…

Åtminstone en stund…

Mellanspel

Och till alla som innan ni såg melodifestivalen gnällde och klagade över att ”Du gamla, du fria” skulle sjungas på diverse språk, skulle jag vilja säga:
Håll tyst till ni vet vad ni talar om, och yttra er inte innan ni sett eller hört.
Sällan har jag hört eller sett så många kommentarer, på nätet och i tidningar, som kommit på skam.
Det var en fantastisk stund jag fick uppleva när jag såg det…

Nu skedde det aldrig, men om ni inte gillar att vår nationalsång sjungs på annat språk än svenska, så får vi backa långt tillbaka till början av 1900-talet, då den översattes till engelska. Eller när texten skrev om till ”grönköpingska”, dvs transpiranto.. Eller varför inte lyssna på Hasse&Tages variant…

https://www.youtube.com/watch?v=d9_3NT_141U

Lyssna på hela låten, inte minst Början med Monica Zetterlund.
Den har en fantastisk aktualitet!

Än en gång – Släng er i väggen!