När 03-orna slutade, bestämde jag mig för att följa nästa klass ut, vilket jag alltså gjort nu.
06-orna är alltså de sista.
Jag tycker jag fick en ganska bra avslutning på min tid på Nyvång. Jag har haft ett bra förhållande till, och gillat, de flesta av eleverna. Man kommer naturligtvis inte överens med alla, men de flesta elever minns jag med glädje. Jag kan också konstatera att jag har haft tur med klasserna jag varit mentor för på högstadiet. Det verkar som de årgångarna varit ”lugnare”. Det var sällan något bråk eller problem, även om det förekommit, där de varit inblandade i. Tvärtom har klasserna varit väldigt lugna och trevliga.
Det finns också elever som jag inte själv undervisat, som jag minns väl.
Flickan som alltid sökte ögonkontakt med mig när jag gick genom korridoren. Hon hade serbiskt påbrå, och i samband med Bosnienkrisen reste hon ner till Serbien för att rösta i valet. Hon gillade inte Milosevic.
Killen som var ordförande i IT-rådet. När han började på gymnasiet på Vipan, blev han så besviken på att det inte firades Lucia där. Han drog igång, naturligtvis med hjälp, och det organiserades ett Luciatåg..
Tjejen som under slutet av nian, och under sommaren efter, organiserade en musikfest för ungdomar med liveband vid Allaktivitetshuset, med hjälp av personalen på A-huset.
Tjejen som pga reumatism ofta fick åka rullstol. Hon valdes till Lucia när hon gick i nian. Det var en bra dag, så hon kunde gå den dagen. Tror att de flestas ögon tårades. Vid ett annat tillfälle sjöng hon solo – ”Du måste finnas” från Kristina från Duvemåla.
Det finns naturligtvis många fler….
Jag har också haft många trevliga kollegor, som det har varit ett nöje att samarbeta med.
Det gäller inte bara lärare, utan all övrig personal, som vaktmästare, städare, kanslister, elevassistenter. Nyvångskolan hade inte varit som den är utan dem.
En av elevassistenterna minns jag speciellt. Hon kom att vikariera för mig när jag fortfarande jobbade på mellanstadiet. Hon tyckte att det var stökigt i min sal, så hon plockade undan…
Jag hittade ingenting efter det.
Mina äldsta elever fyller alltså 55 år i år. Några av dem ser jag ibland i byn, där jag ju, sedan 1985, bor. Jag minns kanske inte alla elever genom åren, åtminstone inte direkt, och ganska ofta kommer man inte ihåg vilka klasskamrater de hade, åtminstone inte utan att fråga.
Det är ALLTID lika trevligt att träffa dem, och se ”vad det blivit av dem”. De allra flesta har det ”blivit folk av” J
De skoltrötta, har skaffat sig jobb och mår bra, vilket är det viktigaste.
Alla behövs. Oavsett om de har blivit läkare, professorer, ingenjörer eller renhållningsarbetare, byggnadsarbetare eller lastbilschaufförer. Några har till och med blivit lärare…
De gör alla en insats för oss andra, och jag är stolt över att kanske ha gjort något gott i deras liv.
Det är de små sakerna som gjort mig lycklig i min lärargärning.
De som lyckats bättre än förväntat eller vad de brukade göra. Få saker har gjort mig gladare än det.
De som lyssnat på mig och gjort som jag föreslagit och lyckats lösa knutarna själv.
De som har haft förtroende för mig, och där jag, förhoppningsvis, motsvarat deras förtroende.
Allt har inte varit bra, men det mesta, och det är det jag kommer, och vill, minnas.
Jag skulle nog ha kunnat skriva mycket mer, och om många fantastiska elever, men då hade jag ”pekat” ut dem, och det vill jag inte, vare sig positivt eller negativt.
Ibland kommer det fram en elev som undrar om jag minns dem.
Ibland är det elever som jag kanske inte ens undervisat, men som jag haft kontakt med genom att ha varit datoransvarig, eller för att jag haft något syskon.
Någon elev som talar om att jag betytt något för dem under skoltiden…
Då…
vattnas mina ögon, och jag får svårt att prata,
Där och då, blir jag oerhört glad…