Vänder ett kapitel…

I natt har jag för första gången sedan 1984 bott själv. Båda sönerna har flyttat hemifrån!
Det känns väldigt märkligt, att bo själv.

Visst har de inte alltid bott hos mig, men någon av dem har varit skriven hos mig ända sedan skiljsmässan 1998. Ända fram till den 1 september i år har det varit enstaka nätter jag varit själv i huset.

Att den äldste fick återvända hem, var av olyckliga omständigheter, en missad uppdatering i bostadskön under studietiden. Men jag skulle inte vilja vara utan de 2,5 åren han tvingades flytta hem igen.
Nu har han köpt en lägenhet, och har ett bra jobb.

Den yngste bor i studentlägenhet och går på lärarhögskolan. Han lär inte behöva bli utan jobb när han är färdig om 3,5 år.

Jag är oerhört stolt över dem!! Jag skulle inte kunna önska mig bättre barn.

 

Så ett kapitel är slut. Vad händer nu?
Det finns ingen ”cliffhanger”, även om jag förmodligen hänger kvar i huset så länge jag jobbar kvar i Dalby.
Varför skulle jag byta bostadsort? Fem minuters promenad till jobb är ju inte fel.
Inte vill jag byta arbetsplats heller. Som någon sa: ”Du är där du ska vara”.

Jobbet är inte alltid lätt, och tiden räcker sällan till. När man är ”ledig” så är ändå ofta tankarna på jobbet. ”Novemberlovet” lär jag väl få ägna åt att rätta saker jag inte hunnit med. Så brukar det vara. Loven används för att hinna ifatt.
Men trots allt som ibland känns jobbigt, så uppvägs det med råge av mina fantastiska elever.

Vad händer i framtiden? Tja… Det får väl framtiden utvisa!

Barnmorska som inte vill utföra abort!

Kära Ellinor Grimmark!

Jag förstår att du har samvetsbetänkligheter angående aborter.
Att ta bort ett foster, som kan födas till ett normalt liv måste kännas svårt.

Jag undrar bara om du har tänkt på konsekvenserna av ditt handlande.

När barnet är fött av den mamman som av någon anledning inte ville föda sitt barn, vad gör du då?
Är du där när barnet misshandlas för att det inte är älskat?
Är du där när den missbrukande mamman inte kan ta hand om sitt barn?
Är du där när barnet blir placerat inom socialvården, hos människor som tar hand om barn för att det ger en inkomst?

Eller försöker du svära dig fri från det ansvar som du inte ville ta när fostret fanns i livmodern?

Har du ens tänkt tanken?

Har du barn Ellinor?
Förmodligen har du det, för du skulle ju inte genomgå en abort oavsett anledning.

Har du tänkt tanken att det finns andra som har samvetsbetänkligheter av samma typ som du?

Kanske är det läraren som inte står ut med att ha en abortmotståndare till mamma i klassen. Kan den läraren säga att han eller hon inte vill ha ditt barn i klassen?
Kan brandmannen som du vägrade abort, vägra att göra sitt jobb när det är ditt hus som brinner?

När du ställer krav på att slippa göra de arbetsuppgifter som finns i ditt yrke som barnmorska utefter svensk lag, så legitimerar du andra att göra samma sak.

Säg inte att om de inte vill undervisa ditt barn så finns det andra yrken, säg inte att vill de inte släcka branden i ditt hus få finns det andra jobb man kan utbilda sig till.

Det finns det för dig också!

Att skiljas är att dö en smula…

Så imorgon ska jag alltså dö, åtminstone lite grand… Igen!

För imorgon går 9C ut. En klass med 26 stycken elever ska lämna grundskolan för att gå vidare i sina liv, precis som många klasser gjort före dem.
26 elever som varit mina (och min kollegas) i tre år. Visst har det funnits moln på himlen, men det har varit tre fantastiska år med mestadels positiva minnen.

Häromdagen mötte jag min nya klass. Den som jag ska ha i tre år framåt. Jag kan bara hoppas att den blir lika bra och trevlig som årets 9C.
Samtidigt har jag under veckan träffat en del av mina gamla elever ur min förra klass, som också den hette 9C. De har tagit studenten, och till några av dem har jag blivit hembjuden på studentfesten. Det är otroligt kul att få träffa dem igen efter tre år och se deras steg in i vuxenvärlden, och höra deras planer för framtiden – jobb, utbildning, resor.

När jag står där och tittar på ”mina” 19-åringar, så stockar det sig lite i halsen, och jag får lite svårt att prata. På något vis vill jag inte släppa dem heller.

Men imorgon ska jag alltså dö lite, igen.

Då ska jag stå framför 9C och försöka säga något vettigt.
Jag vet att rösten kommer att stocka sig, och att jag kommer att ha svårt att säga något överhuvudtaget. Tur att min kollega är där.

Några tjejer som gick i nian ifjol, en klass som jag ”bara” undervisade, var på besök för några veckor sedan. De kommenterade just det, hur svårt jag har att prata ibland.
Ibland är jag väldigt lättrörd.

Men jag vet en sak. Mina elever är väl förberedda för gymnasiet. Jag och mina kollegor har gjort så gott vi har kunnat, och jag tror att de kommer att klara sig bra.

Ikväll tänker vi dock inte på det. Ikväll är det niornas avslutningsfest. Det ska bli kul att se dessa unga, vackra tjejer och unga ståtliga killar något mer uppklädda än vanligt. Se dem dansa och umgås med sina skolkamrater.

Men imorgon ska jag dö en smula…

Åtminstone en stund…

Mellanspel

Och till alla som innan ni sÃ¥g melodifestivalen gnällde och klagade över att ”Du gamla, du fria” skulle sjungas pÃ¥ diverse sprÃ¥k, skulle jag vilja säga:
Håll tyst till ni vet vad ni talar om, och yttra er inte innan ni sett eller hört.
Sällan har jag hört eller sett så många kommentarer, på nätet och i tidningar, som kommit på skam.
Det var en fantastisk stund jag fick uppleva när jag sÃ¥g det…

Nu skedde det aldrig, men om ni inte gillar att vÃ¥r nationalsÃ¥ng sjungs pÃ¥ annat sprÃ¥k än svenska, sÃ¥ fÃ¥r vi backa lÃ¥ngt tillbaka till början av 1900-talet, dÃ¥ den översattes till engelska. Eller när texten skrev om till ”grönköpingska”, dvs transpiranto.. Eller varför inte lyssna pÃ¥ Hasse&Tages variant…

https://www.youtube.com/watch?v=d9_3NT_141U

Lyssna på hela låten, inte minst Början med Monica Zetterlund.
Den har en fantastisk aktualitet!

Än en gÃ¥ng – Släng er i väggen!

Ekonomisk politik

Det är märkligt…

Så många det är som har svårt att få det gå ihop ekonomiskt. Fattigsverige är på väg tillbaka.

Alliansen vill sänka skatterna… För de flesta löntagare och inte minst pensionärerna innebär det att de får någon hundralapp mer i månaden.
För de som har det gott ställt innebär det någon (eller några) tusenlappar mer.

Folk stirrar sig blinda på att de ska få mer pengar efter skatt, men glömmer vad det kostar i form av högre avgifter, sämre personaltäthet på sjukhus och vårdhem, utförsäljning av statens (kommunernas och landstingens) egendomar.

Med högre skatt kan fler anställas inom det offentliga. Då kan fler betala skatt, och fler har råd att handla…

Under den industriella revolutionen pressades de anställda till sämre och sämre arbetsvillkor och löner. Inte förrän de gick samman och kunde via strejker höja sina löner blev livskvaliten högre och företagen gick bättre.
Företagen går bra när många kan handla deras varor. För att det ska kunna ske måste människor ha en dräglig lön och drägliga levnadsvillkor.

Utan lön kan man inte handla, och då går företagen i konkurs…

Se på Grekland…
Ja, de har inte skött allt de borde, men om man sätter allt för hårda villkor kommer ingen av dem att ha råd att köpa något allt. Då kommer den staten verkligen att gå i konkurs.

EU är ett fredsprojekt, ja…
Men det är också den fria marknadens projekt. Där företagen styr. Samtidigt tar företagen uppenbarligen inget ansvar…

Vi behöver uppenbarligen gå tillbaka till den ”blandekonomi” vi hade i Sverige förr.

Vi borde sluta lyssna på alla dessa Nobelpristagare i ekonomi, som nästan samtliga stödjer den fria marknaden (där få tar sitt ansvar för andra)

Var blev det av ordet solidaritet!!!

Häftigt…

Det är rätt häftigt att se de där snygga tonårstjejerna igen…
Så många drömmar man haft om dem 😉

Fast nu är de ju inte tonåringar längre. Det är 40 år sedan jag såg dem senast.
Men när vi var i tonåren förvred de skallen på varenda en av oss killar. Hormonerna var helt i olag…, eller var de det? 😉

Det var lite grand som om tiden hade stått stilla.
Att träffa dem igen, och på världens bästa ungdomsgård, Strandbadens Camping i Falsterbo var skitkul.

Campingen lades ner efter säsongen 1975, och idag finns där ingenting mer än förvuxen vegetation. Badmintonbanorna finns kvar, fullständigt övervuxna av mossa, men skrapar man bort den så finns asfalten där. Linjerna på banan finns också kvar. Man kunde verkligen göra färg på den tiden.

Att gå omkring på området och fundera över var toaletten egentligen var…, och att TV-apparaten som stod på gaveln på toaletten, att den fick stå kvar utan att någon stal den. TV-apparaten vi satt framför, utomhus, och tittade på Frankensteins monster med Boris Karloff, och andra klassiska skräckfilmer.

Och var var det egentligen tomten låg? Där tältet eller husvagnen fanns, men där man bara fanns på natten. På dagen fanns man vid badmintonbanan. Antingen spelade man, eller så tittade man på någon som spelade…, eller så var man bara. Snackade, umgicks, med kompisarna.

Och dansbanan, den i trä, som var ett andra hem. Där flipperspelen stod.., och jukeboxen. Dansbanan som brann ner, och ersattes av en anskrämlig byggnad, som borde brinna ner…

Tre saker skapade återträffen…
1. Min tanke på att göra en hemsida om campingen, men jag startade en grupp på Facebook istället. Ingen lade väl märke till den, den första tiden. Det var mest för min egen skull och som någon slags terapi. Sedan började brorsan sprida ”rykten” om den.

2. Brorsans tanke på en fika nere på campingen. Det var ganska långt innan sidan på Facebook egentligen fått spridning.

3. Torbjörns kommentar om att det hade varit kul med en återträff.

Ja, så blev det. Vi var 17 stycken som träffades.
Det var två vuxna, och så vi 15 barn och tonåringar. De vuxna är idag runt 80.., och vi andra är inte fullt så unga som tonåringar heller, även om vi nog kände oss lite så idag.

Och visst ska vi göra om det, på något sätt. Alla som var där var överens om det. De om inte kunde idag, missade verkligen något…
Men det kommer fler chanser…

Dina och mina Ã¥sikter…

Ursäkta mig, men jag har en annan åsikt än dig, och det tänker jag fortsätta med.
Jag accepterar att du har en annan åsikt, och jag respekterar det. Jag ber dig bara fundera över en del saker…

En gång för nästan hundra år sedan började en man tala till sitt folk.
Sitt och sitt för resten…
I vilket fall som helst ville han förändra samhället. Han var besviken på hur saker och ting hade utvecklat sig.

Vad är det bästa man kan göra då?
Man hittar en yttre fiende. Någon man kan ge skulden för allt. Arbetslösheten, ekonomin, skatterna…
Har man en yttre fiende behöver man inte tänka på de saker som är fel. Man kan alltid skylla på dem.

Det är väldigt enkelt att hitta en yttre fiende, och det man påstår behöver inte ens vara sant. Det behöver bara stödja ens egna åsikter och man måste kunna få folk att tro att det är sant.

Sen ska man bara övertyga folk…, och egentligen är väl det väldigt lätt. För vem vill inte egentligen tro att ”allt” är någon annans fel?

Börjar du förstå vart jag vill komma? Då slutar du säkert att läsa nu eftersom du tycker jag har fel. Eller så, någonstans så kanske du förstår vad jag menar.

Jag pratar naturligtvis om Adolf. Hitler, alltså.
Han hittade judarna. Allt kunde skyllas på dem. Jag menar, de till och med dödade Jesus. Inte för det spelade någon roll för Adolf. Han brydde sig ju inte speciellt om religion. Men ändå.

Nu kan man fråga sig… Vem har nu hittat någon man kan skylla på, och vem är det man kan skylla på?
Jo, invandrarna förstås…

Hade vi inte haft en massa invandrare hade allt varit bra. Ekonomin hade varit bättre, skatterna lägre och arbetslösheten hade naturligtvis varit mycket lägre…, eller?

Resonemanget känns kanske igen, men nu har du väl slutat läsa. Kanske  finnas möjligheten att jag har rätt, eller så tycker du inte om det jag skriver. Då blir du irriterad eftersom jag inte delar dina åsikter.

Nä, jag gillar inte alla invandrare, lika lite som jag gillar alla svenskar. Men bara för att jag ogillar en svensk, så innebär inte det att jag ogillar alla svenskar. Sätt in ordet invandrare i det sammanhanget.

Egentligen har jag inget problem med att du tycker som du tycker, så länge det inte finns en person som lyckas rida på dina åsikter, precis som Adolf red på tyskarnas åsikter på 1920-talet.
Adolf var duktig på att övertyga folk. Han hade samma åsikter som de flesta.

Problemet med Adolf var att han var en duktig demagog.

Att du tycker som du gör… att invandrare är ett hot, är inget problem.
Men det blir ett problem när många tycker som du, och det blir ett ännu större problem när vi får personer som engagerar sig i politiken som tycker som du. Speciellt om de utnyttjar dig.
När de tycker att de kan använda järnrör mot folk som inte tycker, tänker eller ser ut som du.

Du kan tycka att jag har fel.
Du kan möta mina argument mer andra.
Det är OK…

Skulle du av någon anledning läsa hela den här texten, och känna att du behöver skriva några ”väl valda ord” till mig då har du förmodligen redan gått över gränsen.

Den dagen du hotar eller tar till våld för att mina åsikter inte stämmer med dina…
DÃ¥ har du blivit farlig.
Farlig för Sverige, farlig för vår demokrati, farlig för vår yttrandefrihet.

Den dagen är du farligare än alla invandrare i hela Sverige!
Då har du blivit en anhängare, en medlöpare, av precis samma sort som de som följde Adolf.

Det största problemet är trots allt att de flesta tyskar inte trodde att Adolf skulle gå så långt…

Men det gör väl inte de invandrarfientliga rasisterna i Sverige…

Eller??

Sorg och saknad

Idag för 88 år sedan föddes han som så småningom skulle bli min far… Pappa.

Han hade det inte lätt som liten. Hans mor, min farmor, var ganska sjuklig. Efter sju graviditeter, med fyra missfall och ett barn som dog efter något dygn, så hade hon två barn. Hon hade dessutom TBC och man hade gasat den ena lungan.

Pappa och hans syster vistades tidvis hos släktingar, men kom också att bo en tid på Marklunda barnhem utanför Osby.

Som 17-åring ryckte han in i det militära, och blev så småningom stamanställd i Skövde, på T2. När han långt senare pensionerades hade han uppnått kaptens grad.

Enligt vad han berättat sökte han in på lärarhögskolan, men slutade ganska snart. Enligt honom själv hade de svårt för hans skånska. Troligen var det pengarna som tröt.

Han träffade Linnea, gifte sig och fick ett barn. Ett slag bodde de i Malmö, men hon ville norrut. Det ville inte han. Det blev skilsmässa.

Han började på Spårvägen i Malmö, och en kväll 1951 hamnade bussen i Limhamn där man hade hamnfest…

Där träffade han den stora kärleken i sitt liv, min mor… Mojan…

1953 förlovade de sig, 1954 gifte de sig. Sen föddes jag och min lillebror. Vi bodde i Limhamn, och på somrarna från 1963 campade vi i Fasterbo, på Strandbadens camping. Livet log.
Någon gång under de här åren köpte pappa en Tandberg rullbandspelare…

1968 gick flyttlasset till Ystad, efter att företaget där pappa jobbade sålts till Persöner i Ystad.
Mojan trivdes i Ystad. Det gjorde inte pappa, så 1969 gick flyttlasset tillbaka

1973, den 16 januari, tog hans liv slut…

Nä, han dog inte, men det gjorde Mojan. Hon gick bort i magcancer, och pappa började på många sätt gå under.
Han gick ut och dansade på helgkvällarna. Allt för att slippa sitta hemma och tänka. Han drack en del.

1976 lades Strandbadens camping ner, och vi flyttade till Ljungens camping. Där träffade han Lilian. De gifte sig. Det fungerade bra några år, men så småningom blev det skilsmässa.

Han flyttade till en lägenhet i Malmö 1991.

Runt 2005 hade jag lyckats få igång rullbandspelaren, och kunde överföra ljudet från den till datorn. Jag brände en CD-skiva. På den sjöng min mor.

Att se honom när han lyssnade på den var fantastiskt. Han ömsom skrattade, ömsom grät. Jag tror aldrig jag tidigare sett honom så rörd. Det var fantastiskt!

Imorgon är det sex år sedan jag såg honom, när vi firade hans 82-årsdag.
Jag, Christoffer och Robin samt min bror och hans son, Adrian var där.

Några dagar senare hittade min bror honom död i sängen…
Idag skulle han ha blivit 88 Ã¥r…

Pappa, jag saknar dig!

Rädsla

Jag måste tillstå att jag är rädd…

Under mina år som lärare har jag träffat på invandrarfamiljer från alla jordens hörn, många av dem fantastiska människor. Många har det gemensamt att de har flytt från krig, förföljelse och naturkatastrofer. Andra har kommit hit för att få ett jobb.
De är från bland annat Serbien, Bosnien, Chile, Irak, Egypten, Thailand, Kongo och Kuwait… En och annan har till och med varit från Danmark eller Tyskland.

De har det gemensamt att Sverigedemokraterna tycker de är mindre värda.
Jag förstår inte det.

Alla människor är lika mycket värda.
Det betyder inte att jag tycker om alla andra människor. För mig är de människor som behandlar andra människor som mindre värda, inte värda att bry sig om.

Jag är, i princip, fullblodssvensk. I min släkthistoria kan jag inte hitta många invandrare. De flesta är skåningar eller smålänningar. Det lär finnas en kille från Masurien som kom hit i mitten av 1600-talet.
Jag borde vara drömväljaren för SD, men jag tycker inte som de!

När jag läser om nazisternas attack mot vallokaler blir jag rädd. Jag ser 30-talets nazister framför mig. Hur ett fåtal, med hjälp av mindre vetande och lurade människor, får stöd av människor som borde förstå bättre. Ungefär som nu, när Svenskarnas parti har stöd från Sverigedemokraterna. För inbilla er ingenting annat. Sverigedemokraterna har tillräckligt många sympatisörer som ställer upp på Svenskarnas partis åsikter.

Politik…

Face it…

Vilket samhälle vill du ha?

Våra partier talar hel tiden om kostnader och om skatter, sänkta eller höjda, och om statens (landstingets, kommunens) inkomster och utgifter….

Tänk om det var så enkelt…

Låt mig ta ett exempel – sjukvården…

Kostnaden för sjukvården är, i princip, samma vad vi än gör. Visst kan man minska antalet vårdavdelningar (så att fler sjuka får vårdas hemma). Visst kan vi få vårdpersonalen att ta färre och mindre raster, och därmed ha färre anställda
Men är det verkligen det vi vill?
Om du blir sjuk, allvarligt sjuk. Vill du verkligen då ligga ensam på avdelningen utan att någon tittar till dig och kanske pratar med dig en stund?
Har du svårt att ta in det? Tänk då på hur din mormor eller farmor, eller mormors far blev behandlad…

Det är här det obehagliga kommer in… Skatter…, eller avgifter.

Genom att betala skatt betalar du efter förmåga för vad som kan hända dig. Alternativet är avgifter.

Har du hög lön… då har du råd med avgifterna (i viss utsträckning)…
Har du låg lön då är skatterna ett bättre alternativ, för du kommer inte at ha råd med högra avgifter. Eller åtminstone är det i längden bättre för dig rent ekonomiskt.

Samtidigt kan man fråga sig… Har du medkänsla?  Empati? Då är skatter bättre för dig och de flesta.

Nej… Jag tycker inte heller om höga skatter. Jag vill betala så lite som möjligt. Men den dagen jag blir sjuk och eller gammal vill jag ha ett värdigt liv.

Naturligtvis kan det här omsättas i alla sektorer av samhället.

Har du någon form av empati röstar du inte på Alliansen, av förklarliga skäl. De vill ha lägre skatter och att du ska betala själv. Alla ska betala lika mycket, vare sig man är lokalvårdare eller direktör.

Sverigedemokraterna? Absolut inte. Mer empatilösa människor får man leta efter….

Jag vill ha ett samhälle vi kan leva i tillsammans, oavsett vem vi är. Där vi tillsammans bidrar efter förmåga!